Demokratisk ledstjärna. Så beskrivs Sverige av det internationellt erkända demokratiinstitutet IDEA.
Det är en riktig bedömning. Demokratin i Sverige mår på många sätt mycket bättre än i de flesta andra länder. Vi rankas högt på områden som rör oberoende rättsväsende, pressfrihet, samt trovärdiga och fria val av IDEA, men också andra seriösa demokratiinstitut.
Samtidigt har Sverige tappat i ranking när det kommer till det folkliga deltagande i partier, fack, föreningsliv och annat civilsamhälle sedan förra årets rapport. Det är varningssignaler som ska tas på allvar. Även i Katrineholm, Vingåker, Flen och andra lokalsamhällen.
Ännu värre ser det ut på andra håll i världen. Länder som Eritrea, Afghanistan, Syrien, Kina, Belarus, Ryssland och Turkiet är alla länder som påminner om att förtryck, förföljelse och utbredd militant kontroll inte hör till historien. Det stärker också skälen för att föra en generös flyktingpolitik.
Men visst ser vi framgångar på en del håll. Exempelvis hur det civila samhällsengagemanget har ökat i flera afrikanska länder. Men den sammantagna demokratiutvecklingen på global nivå har försämrats för sjätte året i rad, enligt IDEA:s senaste rapport. Enligt organisationens generalsekreterare Kevin Casas-Zamora, är det "den längsta ihållande nedgången i demokratins status sedan institutet började följa utvecklingen 1975". Bland annat ser vi hur de demokratiska normerna har eroderats i länder som USA, Ungern och Polen.
Det är en allvarlig utveckling som ännu inte helt slagit igenom i Sverige. Samtidigt har vi sett på senare år sett hur anständigheten i politisk debatt fått stryk också här. Samtalstonen om invandrare och minoriteter har hårdnat. Förvillning har blivit till politisk strategi för en del partier.
Även det fria i kultur och folkbildning ifrågasätts och undergrävs. Det är politiker som genom bidragskapningar och styrningsiver nu försöker slå mot både kulturens och folkbildningens oberoende. Men också skurkar som vill tjäna sig en hacka på statsbidrag.
Det är inte bara demokratins mående på internationell och riksplan som behöver belysas. Det gäller även den lokala demokratins funktionssätt. I exempelvis Katrineholm har vi sett gång på gång hur den styrande politiska majoriteten (S+M) behandlar kommunfullmäktige som en transportsträcka. Inte som den högst beslutande församling den är i kommunen. S och M använder sig av kommunens kommunikationsresurser för att pumpa ut partiinformation. Kvar står en opposition som har långt ifrån samma fördelar, och som dessutom är uteslutna från någon verklig budgetberedning. Så ska inte en opposition behandlas.
Avslutningsvis: Demokrati handlar inte enbart om vad gråa men folkvalda eminenser i Stockholm beslutar. Inte heller om det är Johan Söderberg (S) som sitter på kommunstyrelseordförandetronen i Katrineholm eller om det vore Katrineholmscenterns gruppledare Inger Fredriksson. Vi behöver givetvis att fler, från olika delar av livet och samhället, engagerar sig i partipolitiken – sitter i nämnder och organisationer. I det har dagens partier en del att jobba med.
Demokratiernas skyddsvallar är människors medborgarengagemang och deltagande i civilsamhället. De som ställer upp i föreningsstyrelser eller som skjutsar sina egna och andras ungar till fotbollsträningen eller hämtar på musikskolan. De som tillsammans med andra bildar sig eller startar studiecirklar. De som går med i facket och som på arbetsplatsen tar strid för sina värderingar.
Det är dessa som håller liv i demokratin. De är förebilder vars exempel fler bör följa. Budskapet: Vill man få något gjort får man själv hugga i!
