Stortorget i Katrineholm förändras.
Men så mycket guld blev det inte kvar av förslaget "Klädd till fest". Det sisådär årtiondet gamla förslaget på en guldbeklädd byggnad på Stortorget blir inte verklighet. Kvar är en gyllene "tunnel" genom huset. Det gröna och vita huset kan nu knappast kallas för "Guldhuset".
Att bygga på centralt belägen mark har på många håll varit ett framgångskoncept. Ofta leder det till att fler nyttjar verksamheter i centrum. Både när det gäller handel och restaurangutbud. Och att det redan finns intressenter, däribland en krögare, för delar av husets nedanplan är därför lovande. Samtidigt fyller detta inte några butiker längs med Köpmangatan.
Husbygget på torget är inte utan utmaningar. En del, däribland flytten av Resecentrum, är ingen liten sak. Andra utmaningar ligger i husägarens knä – som att hitta aktörer med attraktiva och sansade verksamheter som vill flytta in på nedre plan.
Den kritik som länge riktats mot huset, som ofta slagit över i slentriangnäll, lär inte helt upphöra bara när huset är färdigbyggt. Vi hör fortfarande hur vissa invånare surar över att kommunen byggde om det kvarter som inhyste "Raggarbacken" som nu har mer än tre årtionden på nacken. Samtidigt behöver fler inse att Stortorget och dess närmaste omgivning alltid stått i centrum för förändring.
För att få en bild av hur Stortorget i Katrineholm förändrats över tid har ledarredaktionen använt sig av tidningens interna arkiv. Även kommunens digitala bildarkiv har använts. Denna söktjänst är en guldgruva öppen för allmänheten. Det är en samhällstjänst för bildning som fler bör nyttja – bildarkivet har till och med en hyfsat enkel sökfunktion. Detta kan Katrineholms kommun få beröm för. De som är intresserade av historia, eller helt enkelt vill kunna hänga med i texten lättare, är det bara att söka efter "bildarkiv" på kommunens hemsida för att hitta fram till tjänsten.
Vill man gå sisådär nittio år tillbaka i tiden kan man se hur Stortorget, med omgärdande omgivning, myllrade av torghandlare. Sisådär två årtionden senare, på 1950-talet, ser vi hur motorfordonen tar allt större plats i besittning. På några av bilderna ser vi hur torgets östra sida nästan helt fylls av parkerade och skrymmande bilar. Det är inte långt mellan fontän och parkeringsplatserna. Västerifrån tränger sig busshållplatserna på. Allt inramat av vägar som det idag inte får köras bil på och som nu i praktiken utgör torgyta.
Under 1960- och 1980-talen återkommer temat: Bilarna har ockuperat stora delar av det som idag utgör Stortorget. Visserligen är det skillnad på parkeringsplatser och huskroppar. Men när torgets yta ska räknas genom årtiondena är det inte säkert att det grönvita huset är det som kommer ha tagit upp mest plats. Stora delar av Stortorget förblir, även med ett hus på dess norra del, öppet för allmänheten. Och är det mer idag än förr.
Och visst vore det mysigt med, som en del insändarskribenter och invånare drömmer om, mer torghandel. Dock ser vi inte mycket av det idag, i alla fall inte i den grad som syns i arkiven. Kanske är det så att fler företagare bör nyttja torget som handelsplats? Kanske kan kommunen vara mer generös med eventuella tillstånd? Så kan det förstås vara. Men ska torghandel leva behöver invånarna vara redo att betala. De behöver också påminnas om att använda de offentliga utrymmen som finns i staden.
