Katrineholm har fått ett nytt "platsvarumärke". Det slog kommunfullmäktige fast på måndagen. Och ledarredaktionen var på plats för att lyssna på argumenten för och emot den nya pr-strategin. Kanske kunde dess förespråkare göra klart varför det nya varumärket är så bra?
Men även denna gång blev jag besviken. Kommunstyrelsens ordförande Johan Söderberg (S) försökte i talarstolen förklara behovet av just detta platsvarumärke. Men han misslyckades. Nyttorna med varumärket förblev luddiga. Och varför kommunen över huvud taget behöver en pr-kampanj blev inte heller klarlagt.
Frågorna som saknar svar är: Hur hjälper en platsvarumärkesstrategi att locka människor till vår del av Sörmland? Vilket evidensbaserat stöd har de för att motivera att skattepengar och engagemang ska läggas på att saluföra kommunen? Vad ledarsidan vet finns inget sådant stöd i forskningen. Det gör varken till eller från och måste därför ses som rent resursslöseri.
Hur strategin ska användas rent praktiskt fick vi inte heller svar på. Söderberg pratade något löst om att diskussionen om konkretion skulle föras i ett senare skede, när olika sorters handlingsplaner ska upprättas.
Det var ett märkligt förfarande. Få, om några, politiska förslag hade tillåtits vara så här otydliga vid beslut på ett kommunfullmäktige. Politiker borde inte släppa fram den här sortens dimmigheter. Det borde ha krävts en återremiss. Allra helst borde platsvarumärket helt skrotas. Floskelfabrikat ska inte uppmuntras.
Dessutom: Vilka är dessa handlingsplaner och hur skiljer de sig mot den politiska majoritetens omhuldade "kommunplan"? Även det dokumentet redogör för hur kommunen ska utvecklas och locka nya invånare. Jag kan inte se hur ännu ett papper i pärmen ska göra Katrineholm mer attraktivt.
Men den politiska majoriteten i S och M ska inte ensamt stå ansvariga för floskelfesten. Kritiken från delar av oppositionen uteblev eller var tam. I fullmäktige verkar Centern ha svalt förslaget med hull och hår. Sverigedemokraterna var initialt kritiska, men landade till slut i ett ja. Hur de kom till den slutsatsen förblir dunkelt.
Även Kristdemokraterna sade ja till reklamkampanjen. Samtidigt frågade partiets företrädare Joha Frondelius försiktigt vad kalaset kostat kommunen.
Det är en rimlig fråga. Kommunens tjänstemän och en del politiker har varit med i utvecklingsprocessen. Men även Plus Katrineholm, som ju ägs till nästan en tredjedel av kommunen, har varit drivande i projektet. Det har knappast skett ideellt och gratis. Men frågan om kalaskostnaden är fortfarande obesvarad. Kommunen och Plus Katrineholm måste redovisa detta öppet så att medborgarna kan dra egna slutsatser om strategin var värd sitt pris. Men värt att minnas: På längre sikt kan kostnaderna öka ytterligare. När kommunen gör olika vägval görs det också på bekostnad av annat.
Beröm bör riktas till Liberalerna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet som sade nej till pr-strategin. Glättig kommunreklam, som Tony Rosendahl (V) kallade det, är inte kommunal kärnverksamhet. Näringslivet är fritt att agera som det vill – men Katrineholms kommun borde ha sagt nej till den fjantiga kampanjen.
När platsvarumärkesstrategin omsätts i praktiken får politiker och tjänstemän hålla emot. Att arbeta för ett bättre Katrineholm som intresserar fler människor och företag är en sak. Men de får inte låta kommunen bli en floskelfabrik.
