Svensk klimatpolitik måste nu passas ihop med utvidgade och skärpta krav som EU-länderna antagit tillsammans. Om det handlar den ganska kortfattade – men innehållsrika – problemöversikt som ekonomiprofessorn John Hassler gjort på regeringens uppdrag.
Det har inte riktigt uppmärksammats hur obekväm läsning han levererade till stora delar av dagens regeringsunderlag – och inte bara dit. Delar av energipolitiken har i många år försvårat framsynt klimatpolitik. Än mer missriktad blev budgivningen inför valet 2022, där det förespeglades att fossila bilbränslen skulle göras mycket billigare – på tvärs med nyligen beslutade, ganska brett förankrade klimatmål.
Liknande löften ställdes ut om elstöd till hushåll och företag. Där löstes det dock bättre efter valet. Tidigare elförbrukning fick bestämma stödbeloppen. Därmed motverkades inte sparsamhet. Risken för akut effektbrist förvärrades inte.
Ett av de allvarligare budskapen från John Hassler rör just elsystemet. Tillräckligt med ny kapacitet och mer kraftledningar krävs för elektrifiering av trafik och processindustrier. På goda grunder rekommenderar han en verkligt bred gemensam politisk hantering, i stil med hur en rad partier skötte införande och vård av 90-talets stora pensionsreform.
Ja, det duger inte att fortsätta att ställa ett par av de viktigaste kraftslagen, vindkraft och kärnkraft, mot varandra. Det är inte heller hållbart med de långvariga tillståndsprocesserna för kraftverk och kraftledningar.
Politisk osäkerhet kan lätt förlama energiinvesteringar med stora kapitalkostnader i början och lång livslängd. Satsningar på just detta, och annan infrastruktur, är avgörande för att Sverige ska klara omställningen och förbli ett effektivt industriland med social välfärd.
Såväl statligt riskkapital i stora projekt som bred samverkan som främjar långsiktighet är angelägna. Det borde vara möjligt nu – när kärnkraftsstriden i Sverige slutar i att nästan alla partier vill ha el även från kärnkraft. Värre är det med den kortsiktiga politiska taktik som gått ut på att samla eget stöd och skada andra partier genom att vägra samförstånd över blockgränsen, polarisera ut mot kanten och utlova att det ska kunna tankas fossilt och billigt.
Enligt nya EU-regler kommer bolag som levererar sådant som fossila bilbränslen (och även fossilgas till husuppvärmning) att behöva betala för utsläppsrätter som successivt krymper fossilanvändningen och ger plats för elektrifiering och biobränslen. De senaste årens svenska försök att hämta missnöjespoäng med att klanka på reduktionsplikt blir överspelade.
Enligt John Hassler finns det skäl att stimulera industriell framställning av biobränslen från lantbruk och skogsbrukets biprodukter. Detta liknar de tankar som främst Centerpartiet hämtat från andra EU-länder.
John Hassler understryker att Sverige borde ha goda förutsättningar för framgångsrik strukturomvandling, i arbetsmarknad, transporter och industri – från det fossila till det mycket mer elektrifierade. Men det kommer ändå att behövas att ”industripolitik, regionalpolitik, fördelningspolitik och utbildningspolitik … i en principiell mening blir … en del av klimatpolitiken”.
Det ligger mycket i det. Påfrestningar måste hanteras på andra, bättre sätt än med krav på att diesel och bensin ska vara billiga så att utsläppen ska få hålla på som förut.
Även här ansluter sig John Hassler till en del konstruktiva linjer i klimatdebatten. Det kommer under en tid att bli en hel del statsinkomster av de klimatpolitiska avgifter och skatter som behövs. Då kan också sådana pengar återföras till hushållen med ett slags klimatbonus som underlättar att hantera kostnadsökningar.
Föredömligt betonar han vikten av att både investeringsstöd för trafikelektrifiering och ett rent landsbygdsstöd riktas mest till dem som bor flera mil från närmaste tätort av betydelse. Det är ju inte bilpendlare kring större städer som kommer att behöva ställa om på mer besvärligt sätt.
Likaså lyfter han fram vad danska regeringen siktar på med lantbrukets utsläpp. Tanken är en avgift på utsläppen, i nivå med vad utsläppshandel ger i andra sektorer – men också att mycket av dessa pengar återförs till lantbruket, fast på sätt som inte håller ner priser på att göra utsläpp.
I Danmark är detta en långt större, mer brännbar fråga än här. Det kan vara ett gott råd att försöka följa med i det som visar sig vara möjligt i Danmark.
Det mest centrala att komma ihåg är ändå att det inte är hållbart att skjuta upp, och sikta på att allt besvärligt ska göras av andra. Inför avstämningen på nästa stora klimatkonferens om drygt två veckor är läget entydigt: Trots åtskilliga tekniska och andra framsteg är det som hittills planeras otillräckligt för att undvika att klimatförskjutning får mycket svåra följder.
Åke Wredén är tidigare medarbetare på ledarredaktionen
