Har getabocken själv satts till trädgårdsmästare? På senhösten i år, från 30 november till 12 december, har FN:s klimatkonferens nytt stort möte. Kommer man att vårda, fullfölja – eller förfuska – Parisavtalet?

Diplomater och lobbyister, vetenskapare och en del journalister, tar då flyget till Förenade Arabemiraten. Denna union av små fossilmonarkier flödar av olja och miljarder. Den har skyskrapor och världskänt flygbolag – och har blivit ett internationellt finanscentrum. 

Där är välordnat i det att polismakten är effektiv och bara blundar där de styrande vill att det ska blundas. För att vara i den delen av världen är miljön relativt trygg  – för konferensgäster, såväl som för placerare av både svarta och vita pengar.

Allt bygger på att vara leverantör av fossila bränslen. Landet hade förlorat ekonomiskt om klimatpolitiken hade tagits på allvar tidigare. När nu tecknen på klimatstörningarna blir fler och än mer hotfulla samlas det FN-organ där Parisavtalet stadfästes – i en het men luftkonditionerad stad. Allt ovanför sanden har byggts med fossilpengar.

Arabemiraten har råd att vara värd för flotta möten. De och näraliggande petroleummonarkier har råd att putsa på sin reklambild med att köpa fotbollslag och betala pr-byråer.

Värden tillsätter mötespresident. Han är Sultan Al Jaber, chef för statliga oljebolaget samt minister i Arabemiratens regering. Han är inte prins, utan USA-utbildad kemiingenjör, fil dr i företagsekonomi och även verksam i statliga satsningar inom mer miljövänliga energislag än olja.

En oljestat får ansvar för klimatmöte. Det är så det är – inom FN-systemet. För där har varje land formellt samma röstvikt, oavsett storlek, oavsett demokrati eller diktatur.

Den obekväma realiteten är att de länder där man verkligen vill åstadkomma en stor minskning av fossilförbränningen nu inte har något alternativ till att försöka hålla kursen så gott det går inom FN-organet. Det är där Parisavtalet förvaltas.

Sedan gäller det att försöka uppnå så bred informell uppslutning som möjligt bland stater där klimatriskerna tas på allvar. Tillsammans kan man då hålla liv i de avstämnings- och uppföljningsprocesser som etablerades i Parisavtalet.

Länderna ska för granskning rapportera in sina – hittills oftast otillräckliga – klimatplaner, och redovisa vad som uppnås. Det sker i samspel med det fortsatta vetenskapliga arbetet, och ska sprida insikt om vad som brådskar. Detta ska inspirera tekniker, uppfinnare och företagsamhet att satsa åt rätt håll. 

Arbetet pågår i praktiken till stor del utan att hämmas och saboteras av FN-systemets beslutsregler, som ger övermakt åt sådana som vill bromsa eller leda in mötena i olika återvändsgränder.

De återkommande redovisningarna och avstämningarna, som ska hålla uppe krismedvetandet och skynda på tempot, kom till i ett samspel mellan USA och Kina, i en tid då relationerna var bättre än de sedan blev. Bakgrunden var totalfiaskot vid klimatkonferensen i Köpenhamn, som helt saboterades av petroleumstater och andra som inte ville ha resultat.

Barack Obamas iakttagelser vid det mötet ledde till att det vid sidan om FN-processerna togs kontakter med Kina och andra om att hitta ett bättre arbetssätt. Detta skrevs sedan in i Parisavtalet.

Donald Trump, som i mycket gick de mer korttänkta fossilintressenas ärenden, tog sedan för en tid ut USA ur arbetet. Men detta fortsatte. Det gjorde även de amerikanska rymd- och vetenskapsmyndigheternas viktiga satellit- och andra mätningar. Några delstater, och åtskilliga organisationer, universitet och företag höll även under Trumpåren fast vid avtalets anda.  

Hopplösa oljediktaturer, Putins och andras, samt en del fossilberoende mindre länder kan aldrig väntas dra lass i klimatpolitiken. En del andra länder är så små, resurssvaga och illa organiserade att de i bästa fall kan ha rollen att ta till sig bättre teknik som andra utvecklar.

Det mer avgörande kräver ett åtminstone informellt samförstånd om kursen och praktisk handling, i länder som antingen är demokratiska eller styrs något så när rationellt av regeringar som inser vad situationen kräver av förändrad energianvändning, minskade utsläpp och ett mått av internationell samverkan. 

Förutsättningarna i världspolitiken är nu inte så goda, och oviljan i många länders politik att skynda på är riskabelt stor.

Att en olje-vd i en oljemonarki blir mötespresident innebär dock inte att han kan koppla något grepp på det arbete som mellan och inom länder pågår inom ramen för Parisavtalet, snarare än på själva avstämningskonferenserna. 

Han är inte trädgårdsmästaren. Fast det är ett tecken på FN-systemets svagheter att han en tid kan liknas vid en tillförordnad chef på parkförvaltningen.