Orden "vi lägger om" gick på rundgång förra veckan. På tisdagen läste statsminister Ulf Kristersson (M) upp regeringsförklaringen. Pratade han om sår eller golv? Nej, det är inriktningen på politiken på ett antal områden som han vill förändra avsevärt.
Och ja, det finns en hel del av den tidigare S-styrda regeringens politik som borde ha ifrågasatts hårdare, och en del som borde ha helt pressats undan. Men för att prata om "omläggning" måste det ha varit något allvarligt fel på tidigare politik, även den som bedrevs innan Magdalena Andersson (S) eller Stefan Löfven (S) styrde skutan.
Det finns en del att säga om den tidigare regeringens senfärdighet inom delar av kriminalpolitiken. Men också hur den skyndade på sådant som var olämpligt och som under denna regering riskerar bli verklighet.
I jobbpolitiken finns det mycket som skulle behöva fungera bättre. Samtidigt har sysselsättningsgraden i Sverige ökat sedan slutet på 1990-talet, med ett fåtal nedgångar, och har fortsätt växa de senaste två kvartalen. Ser man dessutom till hur det går för utrikesfödda invånare så har den positiva utvecklingen varit ännu större där. Även i de områden som ofta beskrivs som socialt utsatta. I de senaste kvartalssiffrorna från SCB syns en väsentlig ökning, inte minst bland invandrarkvinnor. Allt detta har skett under både "röda" och "blåa" regeringar.
Det är denna utveckling Ulf Kristersson kallar för "dålig integration". I jämförelse med vad?
Och bidragen då? Är inte regeringens ambition att få fler i jobb och färre på bidrag bra? Jodå, och de aktivitetskrav de vill införa för en del sorts bidrag kan, om de utformas på ett vettigt vis, göra nytta. Det så kallade bidragstaket är det mer tveksamt med.
Samtidig bör man hålla i bakhuvudet: Trots att Sverige vuxit kraftigt de senaste trettio åren så är antalet personer försörjda med sociala ersättningar och bidrag det lägsta sedan mitten av 90-talet. Är det politiken som tagit oss hit som Kristersson nu "lägger om"? Det vore närmast oansvarigt.
Och sedan: Statsministerns oro för "polarisering" klingar falskt. Det finns skäl att se upp. Det finns i världen enskilda personer, rörelser och stater som sprider myter och desinformation i syfte att pressa regering, politiker, socialtjänst och annat till olika sorters eftergifter. Koranbrännandet har också fått stort medialt genomslag. Allt detta är saker att ta på allvar. Men hur dämpar Kristersson den sortens konflikter genom att själv slira på sanningen och svartmåla Sverige? Vi har sett det gång på gång och det behöver få ett slut.
Inte heller hjälper det att M, KD och L – för att få ihop sin maktkalkyl – förlitar sig på ett parti (SD) som är grundat av personer med bakgrund i organiserad nazism, fascism och grov rasism. Och antalet SD-politiker och partitjänstemän som blir påkomna med att delta i högerextrema projekt eller hylla massmördaren Breivik fortsätter att växa.
Kristersson säger sig vilja leda en regering för "hela Sverige och för alla svenskar". Då väljer man inte sin samarbetspartner så här vårdslöst.