Myndigheter och kommuner som bryter mot lag undergräver medborgarnas förtroende. Vilka andra lagar är det godtagbart att bryta mot?
Så enkelt är det givetvis inte. Riksdagen fattar ibland beslut om lagar som ger människor rätt till vissa saker, eller frihet från andra, som är svåra att upprätthålla. Det kan handla om ovilja bland myndigheter, eller brist på resurser. Alternativt att det fattas kompetens som tar tid att bygga upp.
Det skulle kunna vara en delförklaringen till den ohållbara situation i Katrineholmspolisens arrest som tidningen belyste i veckan. Där har det suttit i en man från Mellanöstern i snart en månad – utan att vara brottsmisstänkt. Detta i lokaler som är anpassade för förvaring av personer som är gripna eller anhållna, och då för bara några få dygn.
Det är ingen trevlig plats – det gjorde Johnny Onbiner, chef för stöd- och servicefunktionen hos polisen i Katrineholm klart i tidningen. Ska man på toa måste man kalla på vakten, inte heller är det möjligt att ta emot besök, inte ens juridiskt ombud. Någon sysselsättning finns det inte heller även om polisen denna gång gett mannen Koranen att läsa igenom. Vilket han nu också har gjort – flera gånger.
Så hur hamnade mannen i arresten? Jo, han är från Mellanöstern, och har levt i Sverige sedan 2011 och satt tidigare inlåst på Migrationsverkets förvar i Flen – i väntan på utvisning. Här placeras inte sällan personer med utvisningsbeslut som Migrationsverket bedömer skulle hålla sig undan myndigheterna för att undvika utvisningen. Inte heller detta är särskilt bekvämt, men lokalerna är anpassade för längre vistelser – till skillnad från arresten. Detta kan man ha åsikter om, men lagen tillåter det.
Enligt uppgifter som tidningen tagit del av kunde mannen inte längre vara kvar på förvaret – personalen skulle ha känt sig hotad av honom. Därför skulle mannen överföras till Kriminalvårdens lokaler. Men då det är platsbrist i Kriminalvårdens häkten och anstalter så blev S, som han kallas i artikeln, i stället placerad i arresten i Katrineholm.
Det är svårt att veta vad som hände på förvaret i Flen. Uppgifterna om hotfullheten borde väl ha följts av en polisanmälan, men någon sådan har inte upprättats. Det väcker frågor om vad personalen på förvaret anser vara nog för att fösa vidare förvarsintagna. Alternativt se över säkerhetsarbetet på arbetsplatsen.
Men mannens situation är inte unik. Katrineholms-Kuriren har tidigare uppmärksammat nästan identiska händelser, skillnaden har varit att tiden i arresten varit bra mycket kortare. Liknande har också skett på andra håll.
Och Katrineholmspolisen har då, och nu, krasst konstaterat att det inte får gå till så här. Det är varken bra för den intagna eller för polispersonalens arbetsbelastning. Polisen har JO-anmält sin egen myndighet samt Migrationsverket och Kriminalvården.
Polisen har rätt. Arresten är ingen lämplig plats för långvarig förvaring och ska inte fungera som avlastning för Kriminalvårdens platsbrist. Helst inte alls – men verkligen inte som långvarig sådan. Det säger lagen, det säger polisen. Vad gör riksdagens partier och regeringen för att motverka detta orimliga?
En del av dessa bekymmer kommer avhjälpas något över tid. Enligt Kriminalvårdens rapport "Kriminalvårdens platskapacitet 2022 – 2031" hade Sverige i slutet på 2021 cirka 6 700 anstalts- och häktesplatser plus ytterligare 1 100 tidsbegränsade platser eller beredskapsplatser. Fram till 2031 ska detta antal, enligt Kriminalvårdens planer, öka med cirka 3 500 platser – utöver dessa tillkommer även ett antal tidsbegränsade platser
Frågan är om det räcker – trångt kan det ju bli ändå. Redan i juni förra året var beläggningsgraden 113 procent på svenska anstalter (SR 19/6). De senaste årens straffskärpningar inom flera brottstyper lär leda till att fler sitter längre tid i häkte och på anstalt. Den nya regeringens anspråk på ännu tuffare tag, inte minst mot gängbrottsligheten, kan förstärka behovet av ytterligare platser på anstalt och i häkte. Den statliga Flerbrottsutredningen som nyligen presenterade sitt betänkande föreslog en rad lagskärpningar. Utredaren konstaterade just att deras förslag skulle öka behovet av platser ytterligare samt mer resurser. Samtidigt ligger det en utmaning i att lyckas hitta personal med rätt kompetens.
En del av de straffskärpningar som skett de senaste åren kan vara motiverade. Andra inte. Sådant måste utvärderas noggrant. Men i politiken finns det skäl att fundera på hur man pratat om brott och straff i valrörelsen, och åren innan. För när straffen ska utmätas ska det ju finnas plats på anstalt och häkte. Politikerna måste bli bättre på att tala högt om hur den sortens saker ska bli verklighet och med vilka skattemedel. Det räcker inte att bara ropa efter hårdare tag och längre fängelsestraff.