Han har ingenting att göra, säger han. Han har läst koranen fyra gånger, men han har inga andra böcker. Han sover dåligt, har ont i magen och känner sig trött. Han berättar att han börjar bli paranoid, han kan uppfatta att det är någon bakom honom, någon som vill döda honom. Han ser sig om, det är ingen där. Han är ensam i den lilla cellen.
Vi kan kalla honom S. Han pratar ganska fort i telefon, han har mycket han vill säga. Han är 40 år, från Mellanöstern. 2011 kom han till Sverige och har mest bott i Norrbotten, han nämner ett företag i Porjus, där han arbetat. Utvisningsbeslutet kom 2021, men landet som ska ta emot honom godkänner inte hans pass.
I väntan på utvisning omhändertogs han och har varit på Migrationsverkets förvar i Flen, där det blev bråk för snart en månad sedan. Vad som hände där råder det delade meningar om. S själv säger att personalen överreagerade på en sax som låg i en låda, att han varken var hotfull eller högljudd.
– Jag bråkar inte och jag skadar ingen, säger han till tidningen.
Men enligt andra uppgifter tidningen fått, kände personalen sig hotad till den grad att de låste in sig i väntan på polisen. S var dock inte så hotfull att det fanns skäl till polisanmälan. Men polisen tog hand om S och placerade honom i arresten i Katrineholm, i väntan på plats på något bättre lämpat ställe, som häkte eller anstalt.
– Förvaret i Flen är låst. Man får ringa anhöriga men inte lämna lokalen. Situationen är som på anstalt, de som är där kan må dåligt och vara utagerande. Migrationsverket har inte stora befogenheter för våldshantering. Ibland är de som förvaras där hotfulla mot andra eller mot personalen och då kan inte Migrationsverket behålla dem. De omplaceras och ska normalt till Kriminalvården då. Men för att någon blir arg och skriker betyder det inte att man får plats i Kriminalvården direkt. Då kommer de till oss, säger Johnny Onbiner, chef för stöd- och servicefunktionen hos polisen i Katrineholm.
I arresten har S suttit i 28 dygn nu, längre än någon brottsmisstänkt suttit i de små cellerna. Klockan 10 varje dag läggs ännu ett dygn till hans isolering. Han får ringa ut, han har inga restriktioner. Han ringer gränspolisen och frågar om hans forna hemland vill släppa in honom än. Han ringer sin mamma i Mellanöstern, men han berättar inte att han sitter i arrest. Hon skulle bli ledsen. Han pratar med polispersonalen.
– Personalen är mycket mycket snäll. De är jättesnälla. De pratar med mig varje dag, de frågar hur jag mår. De gör att jag orkar, säger han i telefon till tidningen.
Hans advokat, Rodney Humphreys, låter frustrerad i telefon.
– Det är verkligen hemskt. Det finns en anledning till att man inte får sitta i arrestlokaler mer än högst tre dagar, sen ska man förflyttas till häkte eller släppas. Jag har överklagat placeringsbeslutet, men jag vet inte vad mer jag kan göra.
Polisen i Katrineholm är inte nöjd med situationen.
– Det är ansträngande för vår personal, men det är också hemskt för dem som sitter hos oss. Det märks att de mår psykiskt dåligt. Vi vill verkligen inte att de ska vara hos oss. Vi ska vara en kortvarig mellanförvaring, säger Johnny Onbiner.
Hade S istället varit ute och begått något grovt brott i Flen, så grovt att han skulle häktas, hade han överförts till häktet senast tre dygn efter att polisen tog honom.
– När det gäller brott hålls tiderna stenhårt. Det kanske inte blir häktning mitt i natten, om tidsfristen går ut då, men jag har aldrig varit med om att någon suttit mer än fyra dygn i arresten. De som suttit där tre-fyra dygn mår dåligt av det. Min klient har suttit 25 dygn, sa advokat Rodney Humphreys i fredags.
Johnny Onbiner har även tidigare varit skarpt kritisk till hur personer "blir kvar" i arresten i veckor. Tidigare satt de en vecka eller möjligen två, innan de fick plats på anstalt eller i häkte. Men sedan förra året märker Johnny Onbiner att det förändrats till det sämre, fler blir kvar, vecka efter vecka. I praktiken sitter de långtidsförvarande i isolering.
– Man mår inte bra av att inte ha kontakt med andra. De har inga tidningar, ingen radio, ingenting. Han kan läsa vårt förråd av gamla tidningar. Vi har sett till att det finns en koran. Men det är svårt för oss lokalt att anpassa våra lokaler och verksamhet, eftersom vi inte fått ett förändrat uppdrag. Vårt uppdrag är fortfarande inte att förvara människor i våra arrestlokaler några längre tider, även om vi nu i praktiken tvingats göra det ändå. Vi vet inte från fall till fall hur lång tid någon enskild individ ska vara hos oss förrän efter att vistelsen avslutats, säger Johnny Onbiner.
Två gånger tidigare har Katrineholmspolisen JO-anmält sig själva, samt Kriminalvården och Migrationsverket. I fjol kritiserade JO Kriminalvården och Migrationsverket, för att de inte skaffade fram bättre platser snabbare. Johnny Onbiner har känslan, att Kriminalvården inte prioriterar förvarstagna, för att man vet att de blir kvar och tar upp platser så länge.
Torbjörn Nyberg är chef för enheten för operativ samordning inom Kriminalvården.
– Kriminalvården har ett mycket svårt beläggningsläge, där behovet av platser överstiger tillgången. Vi arbetar intensivt för att förbättra platsläget, både här och nu och på längre sikt, säger han.
Kriminalvården ställs dagligen inför svåra avvägningar och prioriteringar, fortsätter han.
– Vi är tyvärr beroende av att bland annat använda oss av polisens arrestplatser för att kunna ta emot alla som frihetsberövas. Före platser i polisarrester tillämpas en generell princip om dubbelbeläggning, alltså två häktade i varje häktescell, för alla häktade utan restriktioner.
Dagliga kontakter äger rum, mellan polisen och Kriminalvården, för att hitta andra placeringar.
– En skillnad i grunden för besluten är att polisen och Migrationsverket kontinuerligt ska ompröva grunden för att förvarsbeslutet ska bestå. Alla förvarstagna är grundplacerade inom Migrationsverket och det är Migrationsverket som fattar beslut om att en förvarstagen istället ska vara placerad inom kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest enligt Utlänningslagen.
I väntan på plats läggs fler dygn till S isolering. Han vill helst inte till häktet heller, han vill släppas ut.
– Jag vill sitta i solen, jag vill ha luft. Jag vill spela fotboll. Jag vill träffa människor, dricka kaffe. Jag vill gå ut, säger han.