Att förlora djur som man har starka känslor av omtanke och ansvar för är tungt. Förra veckans reportage om ett brutalt vargangrepp på en skock får i vår del av Sörmland ger en emotionellt tuff och tragisk bild av just detta.
Även den sortens upplevelser behöver lyftas fram. Boskap som dödats av varg handlar inte enbart om förlorade inkomster – även om ersättningar för rovdjursangrepp kan behöva ses över. Det kan väcka tankar om hur myndigheter bemöter tamdjursägare som nyss förlorat sina djur. Samtal om var lantbrukarnas ansvar slutar och statens börjar kan vara nyttiga. Även antalet vargar i Sverige kan diskuteras.
Vargens fortlevnad och bland annat lantbrukarnas förutsättningar måste diskuteras samtidigt. Likt många andra politikområden handlar detta om svåra avvägningar mellan olika intressen och värden.
Men inte alla håller med om denna balansgång. I Vingåker lade SD nyligen fram ett förslag om att kommunen ska "deklarera" att Vingåker "inte vill ha en fri levande vargstam inom kommunens gränser". Kommunen föreslås också ha kommunikation med myndigheter ansvariga för rovdjursfrågorna om att hålla vargen borta från Vingåker.
Till en början verkade det som om frågan skulle dödas omgående. Det är trots allt inte en kommunal angelägenhet, utan ägs av Naturvårdsverket och länsstyrelsen, vilket kommunförvaltningen anmärkte på. Men när förslaget togs upp i kommunstyrelsen blev det ett jakande svar från den styrande minoritetens representanter – däribland av styrelseordförande Charlotte Prennfors (M). Frågan ska nu avgöras på måndagens fullmäktige.
Det är motiverat att sympatisera med lantbrukare som drabbas av rovdjursattacker. Att politiker vill diskutera detta, även på lokal nivå, är begripligt. Men förslaget gör inte någon skillnad i egentlig mening. Det är inte kommunal verksamhet. Tidigare domstolsbeslut tyder på att, om förslaget släpps igenom kommunfullmäktige, kan rivas upp om det överklagas. Så sent som i december förra året rev förvaltningsrätten upp ett liknande beslut taget i Linköpings fullmäktige. Då hänvisade förvaltningsrätten till att vargförvaltning i lag är en statlig angelägenhet – och inget enskilda kommuner kan besluta om.
Men varför då göra dessa tomma slag i luften? Vad kostar det inte att avsätta arvoderade politikers tid till att driva igenom ett beslut som riskerar rivas upp innan bläcket på pappret ens hunnit torka?
Att göra Vingåker till en "vargfri zon" är ren symbolpolitik. Det erkänner till och med Charlotte Prennfors i intervjun med tidningen. Jo, hon vill att väljarna "ska veta var de har oss". Och med "oss", menar hon sitt parti och hennes allierade i kommunpolitiken. Men vill Prennfors med flera opinionsbilda mot den svenska vargpolitiken är det fritt fram att göra det, på debattplats i Katrineholms-Kuriren och genom sina egna partiorganisationer.
Dessutom riskerar den här sortens spel för gallerierna förvilla väljarna. Styret i Vingåker ger sken av att kommunen har makt över denna politiska fråga – när så inte är fallet. Det riskerar förvärra det politikerförakt som alltför ofta sprids ohejdat. Det är en fara som högt uppsatta kommunpolitiker inte ska ignorera.