Elin Lund, djurförman och driftledare på Sjöholms gård.
Fårsläpp drar sällan storpublik. Inga åskådare radar upp sig utmed staket och tuggar bullar, när får ska ut i det fria. Men på ett Tiktok-klipp fångas tackornas färd från Sjöholms gård till vårbetet på Risön. Det var den 11 april.
På filmen trippar ett pärlband av trinda gråulliga får raskt över den vindlande träspången mot betesmarkerna. På den 18 hektar stora Risön i sjön Viren skulle de pensionerade tackorna få njuta av gröngräset.
– Det var så gulligt att de gick som på ett led. Vi var så lyckliga över att äntligen få släppa ut djuren efter den långdragna vintern, berättar gårdens driftledare och djuransvariga Elin Lund.
"De är inte bara djur, de är mina kollegor"
Elin Lund, djurförman och driftledare på Sjöholms gård.
Nio dagar senare vältes allt över ända. Rofylld frid blev panik. Fast på ön, utan några som helst möjligheter att undkomma, var fårflocken ett lätt byte när en varg tog sig in. När rovdjuret lämnade platsen var fem tackor döda, lika många svårt skadade och ett får var försvunnet.
Gårdsägaren Håkan Perssons far Claes Persson hade den dagliga djurtillsynen på Risön och slog larm om vad som hade hänt.
– Det var så fruktansvärt! Våra fina tackor. När min sambo Håkan kom ut på ön, kontaktade han Länsstyrelsen direkt, berättar Pernilla Wallstedt.
De bilder som togs efter attacken visar blodiga får med öppet gapande sår. En tacka, som fortfarande levde, hade fått sin luftstrupe avsliten och fick avlivas på plats. Samma öde gick ytterligare en tacka till mötes.
Den 20 april dödades fem får, fem skadades och ett försvann under en vargattack. Bilden till vänster togs dagen då fåren släpptes på Risön. Den till höger föreställer en av de tackor som attackerades av vargen.
– Länsstyrelsen skickade ut två expertjägare. De sa att det till 99 procents säkerhet var en hund som skulle ha gjort det här bestialiska, säger Pernilla Wallstedt.
Hon berättar att de fick stå på sig för att händelsen skulle utredas.
– Vi kände direkt att det var något som inte stämde. Det var ju en chock, kändes så overkligt att det hade hänt oss, berättar Pernilla.
Ett salivprov togs från ett av de djupa köttsåren. En vecka efter attacken kom svaret från länsstyrelsen. De hade fått en DNA-träff på en id-märkt varghanne som kom från ett revir i Västra Götaland. Samma varg ska ha setts i närheten av Högsjö och Kjesäter.
– Jag blev så himla besviken och arg över att vi inte fick veta det tidigare, säger Pernilla Wallstedt och hennes röst brister.
Pernilla Wallstedt, Sjöholms gård.
Djurförmannen Elin Lund var på semester i Grekland när samtalet från gården nådde henne.
– Jag är fortfarande chockad. Helt ärligt tror jag att det hade känts bättre om jag varit med på plats. Jag pratar om det som har hänt flera gånger om dagen med mina kollegor. Jag bara rabblar samma saker om och om igen. Det kanske är mitt sätt att bearbeta. Det är bara synd att våra stackars tackor inte har någon psykolog att prata med, säger Elin Lund.
Elin Lund, djurförman och driftledare på Sjöholms gård.
Trots att hon inte var där när det hände, följer det dåliga samvete henne som en skugga.
– Jag känner en skuld inför fåren, det känns för jävligt att inte kunna skydda dem. De är inte bara djur, de är mina kollegor. Man fäster sig vid dem, säger hon sammanbitet.
Hon berättar att överlevarna från Risön är skärrade.
– De kommer inte fram för att bli klappade som de brukar. Såren börjar läka, men ärren blir kvar, berättar Elin Lund.
Elin Lund ansvarar bland annat för djuren på Sjöholms gård och är tyudlig med att de verkligen inte bara är just djur. "De är mina kollegor. Man fäster sig vid dem".
I bjärt kontrast till det tunga samtalsämnet står ögonblicksbilden från gårdsplanen. Två retstickor till skator skränar i en trädtopp intill och snirklar runt kajan som vaktar sitt bo. Vårsolen gassar och dess varma strålar tycks som utsända för att tina sorgen som drabbat Sjöholms gård.
Den rödraggiga gårdskatten Håkan, som delar namn med sin husbonde, kommer släntrande över gårdsplanen. Han jamar uppfordrande utanför personalrumsdörren, i jakt på frukost. Välter sedan ner i gröngräset under en skuggande bänk.
Bonnkatten Håkan på Sjöholms gård.
Pernilla Wallstedts telefon ringer. Det är maken Håkan, som hör av sig från sitt möte i Nyköping. Han förklarar att situationen är svår på många sätt.
– Det är jättetragiskt, det som tackorna fått utstå. Som företagare får vi tyvärr jobba med de här incidenterna, djurens lidande och konsekvenserna. Vi ska ju ha öppna landskap och de ska betas. Vi har ju djur runt hela Katrineholm och de ska vara ute fem månader, säger han.
Håkan Persson på Sjöholms gård.
Förutom den nu decimerade fårflocken har gården 500 köttraskvigor.
– Helst skulle man vilja ha kvar kvigorna hemma på gården. Jag mår skit över att ens släppa ut dem på bete. Det är ju en baggis för en varg att ta en kviga, säger Elin Lund.
"Jag mår skit över att ens släppa ut dem på bete"
Elin Lund, djurförman och driftledare på Sjöholms gård.
Pernilla Wallstedt är i högsta grad medveten om att vargfrågan är känslig och väljer sina ord med omsorg.
– Det är ju inte en fråga om huruvida varg ska finnas eller inte, utan om hur vi ska kunna skydda våra djur.
Pernilla Wallstedt, Sjöholms gård.
På Länsstyrelsen i Sörmland arbetar vilthandläggaren Markus Södling med framför allt rovdjursfrågor. Han berättar att länsstyrelsen har besiktningsmän, utbildade vid SLU Viltskadecenter, som undersöker misstänkta rovdjursangrepp.
Vid attacken på Risön fick djurägarna veta att det till 99 procents säkerhet var en hund som dödat respektive rivit tio får. Hur drogs den slutsatsen?
– Det man framför allt kollar på är bettmönster och var de dödande betten sitter. Vi har diskuterat det här efteråt och det här var inte ett typiskt vargangrepp, så som det brukar se ut. Vi kunde inte säkert säga vad det var. Därför skickade vi in dna-prov direkt och så fort svaret kom gick vi ut med det. Vi myndigheter måste vara säkra på det vi går ut med, säger Markus Södling.
Markus Södling är vilthandläggare på Länsstyrelsen i Sörmland.
Hur ser rutinen ut vid misstänkta rovdjurangrepp på tamboskap? Tar man alltid dna-prov från betten?
– När det behövs. Så fort vi är osäkra på om det är stora rovdjur tar vi alltid dna-prov och det här var ett sånt fall. Det gick inte att tydligt se på betten att det var varg.
Även när länsstyrelsens besiktningsmän är säkra på att det är varg tas alltid dna-prov förklarar Södling, om det på sikt till exempel behöver tas ett beslut om skyddsjakt.
– Det finns ett fulltecknat genetiskt träd över samtliga vargar som föds i Sverige. Om inte just den individen finns med, finns markör som gör att man kan se var den härstammar ifrån. Då ser man istället föräldradjuren, förklarar Markus Södling.
Uppgiften om att det med 99 procents säkerhet var hund är en mycket hög sannolikhet. Hur tänker du kring det?
– Mycket lutade åt att det inte var ett fredat rovdjur. Därför är det bra att vi har rutinen med dna-prov. Hunden och vargen är nära släkt och alla hundraser, förutom de allra minsta, är kapabla att ta får. I det här fallet var det en varg som agerade väldigt hundlikt i sitt angreppssätt.
