Det är trångt i svenska fängelser och häkten. Det gjorde Martin Holmgren, Kriminalvårdens generaldirektör, klart på debattplats i Dagens Nyheter för ett litet tag sedan (4/7). Enligt direktören har den genomsnittliga beläggningen på häkten och anstalter i Sverige ökat kraftigt på kort tid och ligger numera på 120 procent.
Det är inte hållbart. Och matematiken är tämligen enkel. Fler ska sitta längre bakom galler. Och antalet fasta platser ökar inte i samma tempo. Tillfälliga lösningar, där bland annat besöksrum görs om till cell, riskerar bli permanenta.
Och med det följer problem i verksamheterna. Med fler människor på samma yta ökar konfliktnivån och våldet på anstalterna, och i häktena blir verklig isolering allt svårare att lösa. Arbetsmiljön för personalen blir kraftigt försämrad. Det kunde man läsa om i myndighetens senaste årsredovisning. Kriminalvården har också gjort klart att det återfallsförebyggande arbetet tagit stryk när trycket på fängelserna ökat.
Enligt Holmgren är en av orsakerna ett ökat så kallat klientinflöde samtidigt som häktnings- och strafftider gör att genomströmningen saktas ned. Och detta kan bli ännu värre. Regeringens, med SD, planer på att förlänga strafftiderna i fängelse och att sänka gränsen för obligatorisk häktning lär spä på problemen ytterligare.
För inte så länge sedan förklarade Kriminalvården för Ulf Kristerssons (M) regering att det kommer att behöva byggas ytterligare 16 nya stora anstalter, och det på förhållandevis kort tid. Enligt dokument från regeringen som TV4 nyligen fått tag i, verkar det dessutom behövas byggas ännu mer.
Men det kommer inte att byggas nog med fängelser för att möta behoven på kort tid. Personalrekryteringen går trögt. Och att dubbelbelägga celler, mer än tillfälligt, riskerar mest öka bråket på anstalterna. Det försvårar även förutsättningarna att motverka brottslighet inom fängelsets murar, däribland innehav av olagliga stickvapen eller narkotika.
Så vad föreslår Kriminalvårdens generaldirektör som lösning på fängelseträngseln? Jo, att fotboja ska dömas ut oftare. Sköter sig den bojade inte kan straffet omvandlas till ett fängelsestraff, så är det redan idag men borde göras i större utsträckning. Det skulle avlasta anstalterna. Dessutom skulle Kriminalvården bättre kunna hålla intagna gängmedlemmar borta från varandra. Fokus kan då läggas på att motverka återfall, inte bara riskminimera. För skötsamma intagna med låg risk för återfall kan strafftidsförkortning vara aktuellt. En ny form för elektronisk övervakning i kontrollerade boenden är en idé som bör studeras närmare.
De som begår verkligt allvarliga brott eller har starka gängkopplingar bör givetvis inte stå först i kön till boja eller elektronisk hemövervakning. Men för många andra brottstyper kan det vara ett alternativ. Inte minst för dem som finansierat missbruk med mängdbrottslighet kan det vara en väg framåt, om det kan kombineras med behandling.
I valrörelsen hörde vi inget, eller nästan inget, från politikerna om trängseln på fängelserna. Men de visste. Det rapporterades om på nyhetsplats här och var och då och då. Den växande problematiken har också lyfts i ett par av Kriminalvårdens årsredovisningar – före valet. Utvecklingen syntes – och politikerna lät bli att tala om knöligheterna. Det gäller såväl för den tidigare som den nuvarande regeringen. Några svar på hur fler grova brottslingar ska få plats bakom lås och bom har vi knappt sett något av.
Det är detta som politiskt blindstirrande gör med debatten. Den fördummas och avsmalnas. Kvar är en tuff men svarslös jargong. Väljarna borde ha sett detta. De får inte låta sig bländas av populistisk politik.