Längre och hårdare straff. Det är regeringens melodi. Förvisso är inte M, KD, L och baksätesföraren SD de enda som sjunger denna batongtrudelutt. Även i S och andra har tonen mot brottsligheten, särskilt den gängrelaterade, hårdnat.
Det är en sorts plakatpolitik som kanske lugnar en och annan medborgare. Men ska denna kriminalpolitiska riktning ge verklig effekt räcker det inte med polis, påk och handfängsel. Mycket hänger också på betong, armeringsjärn och kompetenta kriminalvårdare.
Fängelserna är hårt belastade. De senaste åren har överbeläggningen ökat enligt Kriminalvårdens senaste årsredovisning. Inom häktena har beläggningsgraden ökat från 101 procent 2020 till 107 procent förra året. För anstalterna är beläggningen ännu högre. För tre år sedan handlade det om 103 procent. Förra året var det 113 procent. Det är en utveckling som skett samtidigt som platserna på både anstalter och häkten blivit fler.
Behovet av att bygga ut anstalter och häkten ökar visserligen oavsett om all Tidöpolitik blir verklighet eller inte. Men regeringens politik kommer att lägga sten på börda. För när Kriminalvården på uppdrag av regeringen gick igenom Tidöavtalets betydelse för fängelsernas verksamhet var slutsatsen att det kommer behövas många fler platser. Enligt Kriminalvården handlar det om upp till 16 nya stora anstalter. Myndigheten slog fast att risken att Kriminalvården inte hinner eller kan ta fram nog med fängelseplatser är överhängande. Även om det skulle skjutas till mycket mer pengar.
Så hur löser vi denna kniviga situation? En del, som riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm (M), anser att varje cell bör ha två sängplatser. På så vis skulle anstalternas inlåsningskapacitet öka kraftigt. Jo, så kan man ju räkna. Och det skulle onekligen leda till bra många fler platser och det snabbt – även i verksamheter som inte byggs ut.
Men redan i dag inhyses det på en del håll två fängelsekunder per cell, som en tillfällig lösning på platsbristen. Och resultatet är inte särskilt hoppingivande.
I Kriminalvården årsredovisning dras slutsaten att dubbelbeläggningen lett till förhöjda säkerhetsrisker. Fler på samma yta innebär fler konflikter. Våldet mot personalen har ökat markant. Kriminalvården kan även se hur intagningstätheten lett till ett ökat antal våldshändelser på vissa säkerhetsklassningar. Det har också blivit svårare att koppla narkotikafynd till enskilda intagna. Det har i sin tur försvagat de intagnas regelrespekt. Att myndighetens förmåga att lyckas med det återfallsförebyggande uppdraget försämrats under 2022 är också en oroande effekt. Det riskerar öka återfallsbrottsligheten.
Dessutom: Redan i dag brottas myndigheten med rekryteringssvårigheter. Den försämrade arbetsmiljön till följd av överbeläggningen riskerar slå mot arbetsmiljön. I förlängningen kan det ytterligare försvåra kompetensförsörjningen i ett läge när vårdarna inom Kriminalvården behöver bli fler.
Med det sagt kan man inte helt utesluta dubbelrummen. Vid tillfälliga toppar kan det vara nödvändigt – men det bör i så fall inte användas långvarigt.
Ett alternativ som diskuterats är att Sverige skulle kunna hyra fängelseplatser i andra länder. Bland annat ska Norge tidigare ha hyrt tillfälliga platser i Nederländerna. Men hur det skulle gå till för Sveriges del är dock fortfarande oklart.
En lösning kan vara att regeringen vänder sig till frivården. Påföljden skyddstillsyn skulle kunna användas mer än den görs i dag – i alla fall för vissa brottskategorier och personer. Det innebär att den dömde får avtjäna sitt straff utanför anstalt – men kan kombineras med föreskrifter om var personen får vistas, dagsböter, samhällstjänst eller elektronisk övervakning (boja). Inte minst kan det användas för personer som begår mängdbrott för att finansiera ett missbruk. Erbjuds dem behandling och är motiverade att fullfölja den kan det göra stor nytta.
Kriminalvården har själv rekommenderat regeringen att överväga den här sortens åtgärder. Det skulle lätta bördan på anstalterna något, även om tillsyn kan omvandlas till fängelsestraff vid misskötsel. Statsministern och statsråden bör därför inte slå bort förslagen även om det rimmar illa med den egna melodin.
Och hur tänker regeringen när det gäller byggandet av anstalterna? Det görs inte i en handvändning. Kriminalvården kan undersöka möjligheterna att bygga ut redan existerande anstalter. Men på nya platser kan det bli konflikt med andra byggplaner. Omkringboende som inte vill ha dömda brottslingar i sin närhet kan också protestera.
Hårdare straff på en del brottskategorier är motiverade. Men beslutsfattare kan inte blindstirra på straffen. De måste ha svar för hela kedjan. Straffskärpningarnas största tillskyndare har därför att förklara: Hur ska dömda brottslingar avtjäna sina straff?
