Svar till artiklar av Anneli Hedberg och Joha Frondelius om föreningsbidrag.
Som Anneli Hedberg skriver är det en vardagsfråga, men vardagen är för oss som lever med och driver anläggningarna. För dialogen med oss, inte över våra huvuden.

Joha, vi vill inte klippa gräs. Vi vill idrotta och röra på oss. Däremot finns det inte tillräckligt med anläggningar i kommunal drift för att vi ska kunna göra det i närområdet. Om vi vill idrotta och röra på oss MÅSTE vi klippa gräs och hantera en egen anläggning. 

För vår anläggning i Björkvik, jobbar nio äldre medlemmar varje fredag med drift av anläggningen. Deras insats är helt ovärderlig för föreningen. Arbetet med att lufta, dränera, stödså, gödsla och klippa gräsmattan kompletteras med att underhålla de byggnader som finns här. Förutom själva arbetet är det en viktig social funktion där äldre får en samlingspunkt.
Hur ska vi ersätta det med en robotgräsklippare?

Det är en mängd andra saker som man måste lägga pengar på i en kommun och vad som ska fördelas, det är ni experter på. Idrottsrörelsen är däremot de som är experter när det gäller idrott, lyssna på oss. Ibland behöver man jämka, men idrottsrörelsen är viktigare än och håller betydligt högre nivå än en punchline om robotgräsklippare.

Jag vill välkomna både Joha Frondelius och Anneli Hedberg till en fredagsförmiddag på Björkviksvallen. Se och prata med en förening som driver en egen anläggning och ta del av vår vardag. 

Gör skillnad för idrotten i glesbygden och höj föreningsbidraget. Utan högre kostnadstäckning kommer det vara svårare att bedriva verksamhet i den moderna samhället.