Några av deltagarna vill vara anonyma av rädsla för att deras medverkan ska påverka asylutredningen.
Onsdagen den 28 februari rapporterade Kuriren om lärare på Åsa folkhögskola som larmade om mängden utvisningar bland sina deltagare. Lärarna berättade att de hade sett en skarp ökning under det senaste året.
Nu väljer flera asylsökande deltagare från folkhögskolan att själva berätta om sina erfarenheter av det svenska asylsystemet. Många av dem har bott i Sverige med sina familjer i nästan tio år och väntar fortfarande på ett slutgiltigt besked från Migrationsverket. Flera av deras barn har gått hela grundskolan här, kan knappt skriva på modersmålet och har bara svenska vänner.
Det här är en grupp människor som kokar av förtvivlan och oro för sina familjer. Samtidigt vet de att det inte är ett alternativ att ge upp och åka tillbaka till de länder de en gång lämnade i hopp om ett tryggt liv.
Vissa av deltagarna vill inte medverka på bild och de flesta vill inte ha med sina efternamn. Många är rädda för att komplicera sina asylärenden genom att de kritiserar processen i media, men de är överens om hur viktigt det är att berätta om det här för allmänheten.
Trifa
Trifa har bott i Sverige i åtta år. Hon kom från Irak med sin familj och väntar fortfarande på ett definitivt svar från Migrationsverket. Hon och hennes barn har olika ärenden på grund av att barnens pappa bor i Norge. Eftersom hon är skild skulle hennes liv bli starkt begränsat om hon återvände till Irak.
– Jag är simlärare. Men i Irak skulle jag inte vara fri. Jag kan inte gå och träna var jag vill, och jag får bara lära kvinnor och barn att simma.
Hon berättar att hon är oerhört tacksam över att det finns ställen som Åsa folkhögskola.
– Den här skolan tar hand om oss asylsökande. Det är den enda dörren som är öppen för oss, det är min andra familj, säger hon med glittrande ögon.
"Igår sa jag till min lärare att jag inte kunde andas, jag behövde gå ut en stund", säger Trifa om hur situationen påverkar henne.
Familjen Kamil
Ala Kamil har två av sina barn med sig idag – tonåringarna Ahmed Muhammed och Jannat. Familjen kom hit 2015 på flykt från inbördeskrigets Irak. Flera andra asylsökande de har lärt känna sedan dess har hunnit få sina slutgiltiga avslag och begett sig vidare genom Europa i sin jakt på nya hemländer.
Men familjen Kamil är fortfarande kvar och numera väntar de på två beslut: äldsta dottern Jannat har ett eget asylärende eftersom hon är 19 år och myndig.
– Folk frågar ibland varför vi vill stanna, men även om vi inte har samma rättigheter här som andra så är det ändå bättre än Irak, säger hon.
Det är mycket stress med skolan nu och samtidigt har jag Migrationsverket. Folk frågar "hur orkar du", men vad ska man göra?
Jannat Kamil
19 år
Sitt första beslut från Migrationsverket väntade familjen på i nästan tre år. Sedan dess har de överklagat och väntat i flera omgångar. Med tiden tog sig barnen genom grundskolan och skaffade vänner och drömmar. Dottern Jannat går sista året på det svåra, internationella gymnasieprogrammet International Baccalaureate och vill läsa vidare till apotekare.
– Får jag inte svar innan april behöver jag vänta ett år till för att kunna söka till högskolan. Det är mycket stress med skolan nu och samtidigt har jag Migrationsverket. Folk frågar "hur orkar du", men vad ska man göra?, frågar hon sig dämpat.
Jannat längtar inte tillbaka till Irak. Skolan där, som hon lämnade i lågstadiet, minns hon som hård och bestraffande.
– De slår barn. Om jag inte kom till skolan slog de mig, eller om jag glömde ett ord eller hade nagellack på mig.
"Den här skolan tar hand om oss asylsökande. Det är den enda dörren som är öppen för oss, det är min andra familj", säger Trifa från Irak.
Syskonen minns hur roligt de tyckte det var i den svenska skolan. Här fick de både mer utrymme att vara barn och fler vägar att välja som framtida vuxna.
– Om jag skulle åka tillbaka till Irak nu skulle jag inte kunna läsa på universitetet. Då skulle allt jag har gjort i Sverige vara meningslöst, det känns som ett sånt stort slöseri. Mina vänner pratar om resa bort över sommaren eller plugga utomlands, men jag vet inte ens om jag får stanna, säger Jannat.
Till skillnad från sina vänner med svenskt medborgarskap har hon inte Swish, kan inte få kostnadsfri tandvård och får inte åka utomlands på semester.
Hur skulle det vara för er att återvända nu?
– Det finns inget för oss där. Det är inte säkert där, även om det inte är krig just nu. Jag har inte rätt att bestämma vem jag ska gifta mig med.
Jag kan inte arabiska så bra, så om jag skulle åka tillbaka skulle jag inte klara skolan
Ahmed Muhammad
Hennes bror Ahmed Muhammed är 15 år och går på högstadiet. Han längtar efter att börja gymnasiet med sina vänner. Han har aldrig gått i skolan i Irak.
– Jag vill läsa teknikprogrammet och bli programmerare. Här är det gratis att plugga vidare, så jag kan få den bästa utbildningen. Jag kan inte arabiska så bra, så om jag skulle åka tillbaka skulle jag inte klara skolan.
Mamma Ala gick en termin av grundutbildningen på Åsa folkhögskola innan hon började studera till vårdbiträde. Första dagen hon var ute på praktik blev hon erbjuden jobb.
– Men jag har inget arbetstillstånd, jag förlorade rätten att jobba när jag fick avslag, säger hon.
Dottern Jannat kan söka jobb, men en potentiell arbetsgivare behöver ansöka om ett så kallat samordningsnummer åt henne för att hon ska kunna få en anställning. Det har visat sig vara ett hinder.
– När de hör att de behöver skriva på massa papper för att jag ska kunna anställas brukar de sluta svara, säger hon.
Igår var det slagsmål, det är kaos här. När det blir bråk stänger de lekrummet, så barnen har inga aktiviteter.
Manar
Manar
Vi ringer upp Manar på videosamtal. Hon kommer från Libanon och har varit i Sverige sedan 2010. Nu sitter hon på ett återvändandecenter i Märsta med sina tre barn, varav två av dem har epilepsi. Det är två månader sedan de kunde gå i skolan.
När de bodde i Vingåker jobbade hon som vikarie på förskola och hemtjänst, men i och med avvisningsbeslutet förlorade hon sitt arbetstillstånd och kan inte längre försörja sig.
Hur är det på boendet i Märsta?
– Det är jättejobbigt. Rummet är kallt och litet, vi har fyra sängar i ett rum. Det är också jobbigt med barnen, de gillar inte maten så ibland behöver jag köpa annan mat till dem och det kostar mycket. De betalar inte lika hög dagersättning här.
Manar och hennes tre barn flyttades från Vingåker, där de hade bott i många år, till återvändandecentret i Märsta. Här bor de tillsammans i ett litet rum med fyra sängplatser utan kök. De äter på utsatta tider i en stor matsal.
En ensamstående vuxen asylsökande som bor där måltider ingår får 24 kronor per dag. För varje barn under 18 år får man mellan 37 och 50 kronor, beroende på ålder.
– Vi sitter med barn som har autism, och vi bor trångt så barnen bråkar med varandra. När det blir bråk stänger de lekrummet, så barnen har inga aktiviteter. Igår var det slagsmål, det är kaos här. Jag vill att mina barn ska få gå i skolan och bo i en vanlig lägenhet. Vi är vana vid att ha vår egen bostad med egna rutiner. Så jag är väldigt ledsen, säger Manar.
Eftersom hon och barnens pappa kommer från olika länder, behöver man utreda vilket land resterande familjemedlemmar ska skickas till.
– På ambassaden sa de att barnen inte kan åka till Libanon eftersom pappan inte är därifrån. Han är utvisad till Egypten.
"Jag tycker inte om att bo här, jag vill spela basket och komma tillbaka till skolan. Jag vill tillbaka till Lina, min bästa lärare", säger Manars äldsta son.
Basala saker som att få läkarvård kan också vara svårt för asylsökande. För att kunna söka vård behöver man ett personnummer. Har man inte det kan man få ett reservnummer för den region man bor i. Men Manar och hennes barn kan inte använda sina sörmländska reservnummer när de är i Märsta.
– Läkarna i Sörmland har försökt skicka recept, men de dyker inte upp här. Jag måste åka tillbaka dit för att hämta medicin och då behöver jag betala resan själv.
Manars studier för att få högskolebehörighet har också blivit svåra att sköta. Efter att familjen skickades till Märsta missade hon sitt nationella prov, som måste göras på plats. För att inte missa omprovet valde hon att ta saken i egna händer.
– Jag åkte till Katrineholm och gjorde provet. Jag frågade inte om lov, och jag blev godkänd, säger hon stolt.
Ett par som delar på hushållskostnader och bor där mat inte ingår får 61 kronor per vuxen per dygn. Asha påminner om att det tar henne nästan fyra dagar att "samla ihop" till ett läkarbesök för 200 kronor.
Manar berättar i förbifarten om en kvinna med cancer på återvändandecentret. En dag behövde kvinnan ta sig till sjukhuset, men visste inte hur kollektivtrafiken fungerade. Manar ställde mer än gärna upp och hjälpte till. Efteråt ska deltagare som känner henne le åt historien – "det är så typiskt Manar".
– För att köpa biljett till bussen måste man gå till Pressbyrån, men för att ta sig till Pressbyrån behöver man åka buss. Det går inte, förklarar hon upprört.
Hur orkar du hjälpa andra när du har det svårt själv?
– Man måste hjälpa folk, jag kan inte sitta och titta på, säger hon och ler.
Jag och min man vill jobba, men vi får inte, så vi lever på bidrag. Vi är friska och kan språket, så varför ska vi sitta hemma?
Asha
Asha
Kvinnan vi har valt att kalla för Asha kommer från Iran. Hennes barn kan inte hennes modersmål, som är persiska. För dem är det Sverige som är hemlandet, och svenska är deras förstaspråk.
– Jag och min man vill jobba, men vi får inte, så vi lever på bidrag. Vi är friska och kan språket, så varför ska vi sitta hemma? Det enda vi saknar är de fyra sista siffrorna i personnumret. Det här händer i tystnad, jag tror inte att svenska folket känner till det här, säger hon.
Hon säger att hon har svårt att förstå varför man betalar för barnens skolgång, bara för att sedan skicka iväg dem när de är färdigutbildade.
– Min dotter är elva, hon undrar vad meningen är med att gå i skolan när vi inte vet hur länge vi får stanna. Vi har inga rättigheter i det här samhället, vi är som husdjur. Vi ska bara sova och vänta, det är inte mänskligt. Sverige säger att det är för farligt för svenska medborgare att resa till Iran, men de vill utvisa oss dit. Är inte våra liv värda att vara rädda om?
"Vi har inga rättigheter i det här samhället, vi är som husdjur. Vi ska bara sova och vänta, det är inte mänskligt", säger Asha.
Om Asha kunde be de styrande politikerna om en sak, skulle det vara att alla asylsökande fick möjligheten att visa vad de är kapabla till.
– Ge oss en chans så kommer vi att visa er vad vi kan! De tio åren vi har bott här har alltid varit för barnens skull. Men nu börjar det kännas som att det var för ingenting. Det är alltid någon som bestämmer åt oss, säger hon och gör en kort paus för att torka tårarna.
– Jag kan flytta var som helst, det spelar ingen roll. Men jag vill inte att mina barn ska ha det så här.
Att söka asyl i Sverige
Efter att en person har gjort en ansökan om att få asyl i Sverige gör Migrationsverket en utredning. Då går en handläggare igenom personens handlingar och vad den har berättat, samt söker på personens fingeravtryck.
Om ansökan avgörs i Sverige får personen stanna här medan den väntar på att Migrationsverket prövar om den har rätt till uppehållstillstånd.
Om Migrationsverket inte tycker att personen har tillräckliga skäl för att stanna i Sverige ger de avslag på asylansökan. Då har personen två val: antingen kan den acceptera beslutet och återvända, eller överklaga beslutet till en domstol.
Källa: Migrationsverket
