På Åsa folkhögskola i Sköldinge går omkring 200 deltagare, varav runt 80 bor på skolans internat.
Anita Eriksson och Ann-Sofie Blom är båda lärare på Åsa folkhögskola i Sköldinge. Även om de inte uttalar sig som yrkespersoner är det på skolan de möter många av de utlandsfödda som kämpar för att få stanna i sitt nya land.
– Vi yttrar oss inte i regionens namn, det är som medborgare vi vill skrika högt, säger Anita Eriksson.
Under det senaste året har de sett en kraftig ökning av antalet avvisningar. Då förlorar man rätten till ekonomiskt stöd och hänvisas till ett återvändarcenter där planen är att man ska planera sin återresa.
– Ibland kan de få någon dag på sig att packa. Vissa barn är födda här och vet inget annat än Sverige och svensk skola, säger Ann-Sofie Blom.
På folkhögskolan går flera som saknar uppehållstillstånd och svenskt personnummer. Där går de grundutbildningar för att kunna börja gymnasiet eller universitetet alternativt komma ut i arbetslivet.
– Många har kommit långt med språket och är helt redo för att gå ut och jobba och tillföra mycket, och vården skriker ju efter personal, säger Anita Eriksson.
De vet flera exempel på människor med fasta anställningar som har fått indraget arbetstillstånd och inte längre kan jobba vitt.
– Då kan man inte försörja sig själv och har inget val. Då får man börja om igen i ett annat land. Förstå vilket slöseri det är med mänskliga resurser, säger Anita Eriksson.
Anita Eriksson och Ann-Sofie Blom är vana vid att någon per termin brukar avvisas, men den senaste tiden har det varit nya fall varje månad.
De är vana vid att någon per termin brukar avvisas, men den senaste tiden har det varit nya fall varje månad. De ser båda en koppling till Tidöavtalet och den mer restriktiva flyktingpolitik som regeringen och Sverigedemokraterna driver. Anita Eriksson frågar sig hur mycket gemene man vet om vad det är som händer, och om de har reflekterat över sin egen del i detta.
– Jag har tänkt det många gånger, vet folk vad det är de röstar på? Vet de vart det leder? Det blir en sån skev bild av invandrare när man bara fokuserar på vad som har gått fel.
Enligt ett förslag från regeringen och Sverigedemokraterna ska lärare framöver kunna straffas om de inte anmäler papperslösa elever. När Anita Eriksson får frågan om hur hon ser på anmälningsplikten skrattar hon rakt ut.
– Det finns inte en chans! Inte ens om det hotar vår anställning. Jag tror att de flesta med den här typen av jobb inte skulle gå med på det. Man kan inte ha såna värderingar i det här jobbet, det krockar totalt. Det här är mänskliga rättigheter.
"Jag har tänkt det många gånger, vet folk vad det är de röstar på? Vet de vart det leder? Det blir en sån skev bild av invandrare när man bara fokuserar på vad som har gått fel", säger Anita Eriksson.
De är inte ensamma om att engagera sig för sina nysvenska vänner, många i personalen gör vad de kan.
– Det är många som hjälper till ekonomiskt och läser svåra myndighetspapper. Men det är som att slåss mot väderkvarnar. Vi har samlats flera gånger för att stötta varandra. Det blir tufft att hantera, man känner sig maktlös, säger Anita Eriksson.
– Det har ökat så mycket den senaste tiden, och det blir så nära. Man splittrar familjer. Man vill att de ska integreras men sen dras arbetstillståndet in när de arbetar. Det blir ett moment 22. Det är hyckleri, säger Ann-Sofie Blom.
– Vi känner mer och mer att vi inte kan stå bredvid och se på. Vi behöver göra något, man gör människor illa. Jag vet lärare som inte längre vill undervisa om barnkonventionen för att de tycker att det låter så ihåligt. Ett av våra uppdrag som folkhögskola är ju att jobba med demokrati, man ska lära sig att säga sin åsikt, lägger Anita Eriksson till.
"Vi har människor som är gay och inte blir trodda av Migrationsverket och på vissa håll är det dödsstraff på homosexualitet", säger Ann-Sofie Blom, till höger.
Hur reagerar deltagarna på det som händer?
– De gråter, de är förtvivlade. Många säger "tack och lov att jag går här så jag får vila lite från det". Jag blir imponerad av deras kraft och styrka, de har ju flytt från krig, säger Ann-Sofie Blom.
– Många har också gjort den här resan för sina barn, och det raseras när de får börja om igen. Ibland undrar jag hur de ens orkar stå upp efter allt de har varit med om, lägger Anita Eriksson till.
De båda lärarna ser också hur det som händer skapar oro även bland de som inte har fått något avvisningsbeslut.
– Det blir svårare för alla när man hela tiden känner sig ifrågasatt. Det är inte självklart att de får leva här. Vad skapar det för trygghet när man hela tiden känner sig som andra klassens medborgare?, frågar sig Anita Eriksson.
"Det blir svårare för alla när man hela tiden känner sig ifrågasatt. Det är inte självklart att de får leva här. Vad skapar det för trygghet när man hela tiden känner sig som andra klassens medborgare?", säger Anita Eriksson.
Hur orkar ni själva?
– Det ger energi när man ser att människor är på väg någonstans, när de får verktyg med sig som gör att de kommer vidare i livet, säger Anita Eriksson, varpå Ann-Sofie Blom lägger till:
– Det är människorna som får en att orka.