Ulrika Vistrand läser i utredningen från 1989. "Ulrika är en kraftig, kortväxt flicka, som både utseendemässigt och beteendemässigt skiljer sig från sina jämnåriga." Den meningen har bitit sig fast i Ulrikas minne. Hon har svårt att förstå varför hennes utseende nämns gång på gång. "I dag skulle det ses som diskriminering".
Det är en varm augustidag och Ulrika Vistrand sitter i soffan i sin lägenhet i värmländska Degerfors. På bordet framför henne ligger flera papper som är tagna från den utredning som gjordes om henne våren 1989.
Skolpsykologen slog fast att Ulrika Vistrand, som till hösten skulle börja högstadiet i hemstaden Katrineholm, "fungerade på hög särskolnivå", vilket ledde till att hon började på särskolan, som numera heter anpassad grundskola.
20 år senare fick hon veta att hon aldrig skulle ha gått där.
– Jag ringde till sjukvården och sa att jag ville göra en utredning för att se om jag hade någon diagnos, att jag gått på särskola och att det kanske inte stämde, säger Ulrika Vistrand.
Det visade sig att hon hade adhd, men ingen intellektuell funktionsnedsättning.
– Jag frågade hundra gånger och de har till och med gått in extra för att kolla. Men nej inget annat än adhd. Och man får ju inte gå på särskola med bara det.
I utredningen från 1989 har skolpsykologen skrivit att en "diffus hjärnskada kan ligga bakom hennes låga prestationer". Ulrika Vistrand ifrågasätter varför man inte utredde det vidare och tog in ett läkarutlåtande för att verkligen gå till botten med det.
För några månader sedan läste Ulrika en artikel i Katrineholms-Kuriren om att flera barn felaktigt placerats i anpassad grundskola. Det fick henne att reagera. Hon kände igen sig och kontaktade tidningen.
– Jag trodde inte att det hände nu. Jag blev jätteförvånad. Jag trodde verkligen att vi kommit längre. Det är liksom 2023 nu, säger hon.
Redan från start hade hon det otroligt tufft i skolan, det var svårt att hänga med på lektionerna och hon hamnade efter i flera ämnen. Matematiken var svårast. På mellanstadiet fick hon en speciallärare som skulle hjälpa henne. Men skolan flaggade för att det inte räckte. På ett sätt blev särskolan hennes räddning.
– Man fick göra allt i sin egen takt. I stället för att gå till nian i högstadiet fick man ett år extra och i stället för tre år på gymnasiet gick man fyra år.
I hennes klass var de bara sex elever. Nu var det lättare i skolan, hon kunde koncentrera sig på lektionerna.
– Jag mådde bra av att gå på särskolan, men det som gör mig ledsen är att jag inte har en utbildning.
Hur har det här påverkat dig?
– Jobbmässigt jättemycket. Man har ju ingen grundskole- eller gymnasiekompetens när man gått särskolan. Vill jag göra något måste jag plugga upp allt igen. Jag skulle säkert klara det, men samtidigt tror man inte att man gör det, säger Ulrika Vistrand med sprucken röst.
– Sen självklart har jag säkert svårare än andra. Det tar säkert längre tid, men jag skulle klara det.
När en anhörig till Ulrika Vistrand skulle börja i anpassad grundskola började hon själv misstänka att hon inte borde ha placerats där.
Sedan 2012 äter hon medicin mot sin adhd och den har varit till stor hjälp. Koncentrationsförmågan är mycket bättre. Ulrika har haft flera olika jobb under åren men är numera arbetslös. Det är svårt att få jobb utan några betyg.
– Det känns inte så kul att gå hemma om dagarna.
Vad hade du velat göra?
– Jag brukar säga att vad jag skulle vilja göra, och det blir i mitt nästa liv, är att jobba som barnmorska eller narkossköterska. Men rimligt är att jobba i affär, på förskola, äldreboende eller restaurang.
I våras berättade tidningen att Katrineholms kommun gått igenom 500 skolpsykologiska utredningar och funnit brister i 25 fall där man misstänker att barn feldiagnostiserats och placerats i anpassad grundskola. Det rör sig om utredningar gjorda under åren 2010 till 2019. Efter upptäckten har flera diagnoser plockats bort. Vissa av de här eleverna som blivit felplacerade har, precis som Ulrika Vistrand, hunnit gå ut skolan.
– Deras liv kan vara förstörda, säger Ulrika Vistrand med gråten i halsen och tårar i ögonen.
– Sånt här pratar man inte om varje dag. Det är tragiskt för de drabbade. Det är jobbigast om de fått en diagnos också, den är inte bara att ta bort. Jag vet inte hur man gör när man ska ta bort en diagnos, jag har bara hört att det är jättesvårt och att man ska vara försiktig med att ge diagnoser om det inte stämmer.
Katten Busan kallar till sig uppmärksamhet. Ulrika Vistrand berättar att det är svårt att få jobb när hon inte kan visa upp några betyg. Tanken om att plugga upp betygen har funnits, men självkänslan och tiden har inte räckt till.
I svenska medier har det rapporterats flera gånger om personer som felaktigt placerats i särskola. I början på 90-talet, när kommunerna tog över ansvaret över skolorna, såg man att det var skillnader mellan kommunens placeringar. Skolinspektionen genomförde också en granskning som visade på stora brister i utredningar och bedömningar.
Några av de som har drabbats har vänt sig till sina hemkommuner och krävt kompensation. I vissa fall har det gett utdelning. Ulrika Vistrand har aldrig anmält kommunen. Men tanken har funnits där. Hon känner att det gått för lång tid och att det inte längre är någon idé. Hon har inget agg mot Katrineholms kommun, hon har gått vidare, men är samtidigt ledsen för att hon inte fick den utbildning som hon har rätt till.
Skulle du vilja ha en ursäkt?
– Det är klart man vill. Det är inget som går att göra ogjort och göra till det bättre. Jag hoppas de som nu drabbats får det bättre.
Vad vill du säga till de här eleverna som hamnat i den här situationen?
– Att de ska kämpa. Jag tycker att de ska sätta dit kommunen.