Begravningsbil från 50-talet är åter i tjänst hos bland andra Magnus Wallin på Finspångs begravningsbyrå och Samuel Vikingson på Östlunds begravningsbyrå.
Med ett säreget tuffande motorljud rullar en elegant Volvo PV445 B från 1951 för Djulögatan och förbipasserande vinkar glatt. Den väcker uppmärksamhet, den tjusiga begravningsbil som Magnus Wallin säkert rattar och styr in på gården under Östlunds begravningsbyrås öppna hus.
Svart, blankputsad, lång som ett flaggskepp och med gigantiska bakrutor kantade av en fransgardin, är den en av få i sitt slag. För den som sett filmen "Den bästa sommaren" är den snarlik den begravningsbil som Kjell Bergqvist rollfigur rattar längs dammiga grusvägar.
– Det tog tid att köra hit den från Norrköping. Jag kan inte köra fortare än 85 kilometer i timmen, annars rusar motorn. Sen är den så spårkänslig att den dansar över vägen. När det är kallt ute är den hopplös att starta. Man har ett försök på sig, sen är motorn död, berättar Magnus Wallin, som till vardags arbetar på Finspångs begravningsbyrå.
I kistutrymmet finns en skiva som går att rulla ut vid lastning och insidan av dörren kröns av ett vackert emblem.
Fast även om arbetsfordonet från 50-talet är en smula bångstyrigt, håller han det varmt om hjärtat.
– Jag har kört mycket Volvo PV innan och när man kör en sån här gammal bil får man harmoni i själen, samtidigt som man är livrädd för att något ska gå sönder. Det är skräckblandad förtjusning! Folk gör tummen upp, tutar och vinkar när man är ute med den.
Magnus Wallin gläntar på förardörren för att visa den rymliga kupén, som kröns av en tjusig kristalllampa i taket.
– Anledningen till att den är så hög är för att den är byggd för att chauffören skulle bära cylinderhatt, förklarar han.
Något som vållat huvudbry är ett 6-volts bakelituttag som sitter i motorutrymmet.
– Min teori var att man kunde koppla in en sladdlampa där när man var ute för att hämta avlidna, men någon läsare kanske har ett bättre förslag, säger Magnus Wallin.
Har du ett bra förslag på vad bakelitkontakten som sitter på motorutrymmets torpedvägg kan ha använts till? Magnus Wallins gissning är att en handlampa kunde kopplas in när man var ute och hämtade avlidna.
Trotjänaren var i tjänst till 1976 och numera ägs veteranfordonet gemensamt av nio begravningsbyråer i Sörmland och Östergötland, som alla ingår i koncernen Klarahill.
Med magnetskyltar från respektive byrå kan bilens framdörrar märkas, beroende på vilken av dem som använder den för stunden.
Samuel Vikingson driver Östlunds i Katrineholm, en av byråerna som kan nyttja bilen.
– Den är ju ingen arbetshäst som kommer att används frekvent, men vi har tillgång till den vid speciella tillfällen. Den är lite opraktisk och vi kan inte han den som bruksbil, men den ger stil och klass åt en begravning. Ska man bara några kilometer från en kyrka till en begravningsplats så fungerar det.
I flera år har bilen stått orörd, men renoverades inför Sveriges begravningsbyråers 100-årsjubileum i Göteborg.
Byggd på träkaross på Tranås wagnfabrik 1951, är Volvo PV-begravningsbilen en imponerande pjäs.
– Då ville de ha med gamla bilar och den kördes ner på trailer. Det var en av de äldsta som var med. Nu när begravningsbilen väl har gjorts i ordning så tänker vi att den inte bara ska stå och samla damm. Den ska användas, säger Samuel Vikingson.
Ett sådant tillfälle var Finspångs traditionella marknad i maj och då parkerade Magnus Wallin ekipaget utanför begravningsbyrån.
– Vi vill ju att våra kunder ska veta att den finns tillgänglig, men jag blev nästan chockad över vilken stor respons vi fick. Det kom in över 60 personer på kontoret, säger han och konstaterar att bilen fyller en viktig funktion.
– Många, framför allt män, vill inte prata om döden. Den här bilen blir som en bro, man kan börja prata bil först innan man kommer in på döden.