Nataliia Shkylenko och hennes 16-åriga dotter Karyna flydde från staden Charkiv i nordöstra Ukraina den 5 mars. Sedan de kom till Katrineholm har de bott hemma hos Torgun och Lars Frisk i Laggarhult, i ett rum i källaren med egen ingång och eget badrum.
– Vi är så tacksamma för gästfriheten, vi har blivit så väl omhändertagna. Det har varit jättemysigt att bo hos Lars och Torgun. Men vi vill inte vara någon belastning, vi vill bo normalt, ha vårt eget hem, säger Nataliia Shkylenko.
Mycket har varit krångligt i Sverige, tycker Nataliia och får medhåll av Torgun Frisk.
– Jag tror att alla trodde att kriget i Ukraina skulle ta slut snabbt, att det inte skulle behövas bostäder på längre sikt, eller SFI, säger Torgun Frisk.
Oksana Svantesson, katrineholmare med bakgrund i Ukraina, har kontakt med många av ukrainarna som kommit till Katrineholm och hon instämmer:
– Man aktiverade massflyktsdirektivet, men ingen visste hur det skulle fungera.
Boende är ett exempel. De boenden Katrineholms kommun ställde i ordning och möblerade för ukrainaflyktingarna har stått tomma. Platserna har inte använts, eftersom Migrationsverket, som först begärt hjälp med evakueringsboenden, ändrade sig och inte ville ha bostäderna längre.
Idag bor i stort sett alla ukrainare i Katrineholm i privata hem, som hos paret Frisk. De lever på dagersättningen: 61-71 kronor för vuxna. För dem som bor i exempelvis Sköldinge äts dagersättningen upp av bussresor till stan och räcker knappt till mat. De får inte stöd som barnbidrag eftersom de inte är folkbokförda, de blir inte folkbokförda för att de saknar personnummer och de kommer inte att få personnummer eftersom de kommit hit under massflyktsdirektivet. Hade de istället angett att de var asylsökande hade de kunnat få exempelvis etableringsstöd, men då hade de varken fått uppehållstillstånd eller rätt att arbeta direkt.
Språkutbildning, som oftast är en förutsättning för att svenska arbetsplatser ska kunna anställa ukrainarna, är ännu ett exempel. De får inte lära sig svenska via SFI, eftersom de kommit hit under massflyktsdirektivet.
Nataliia Shkylenko arbetade som operationssjuksköterska i Ukraina och vill hitta arbete här. Hon ville gärna fortsätta arbeta inom vården och när hon anmälde sig hos Arbetsförmedlingen fick hon information om en kurs hos Viadidakt för vårdpersonal, som hon ville gå. Arbetsförmedlingen sa ja, men Viadidakt sa nej, eftersom hon saknar personnummer.
Nu har hon skaffat jobb – på ett klädföretag i Jämtland. På en jobbmässa i Stockholm sökte företaget Woolpower i Östersund sömnadskunniga, vilket Nataliia är. På mässan fick hon provsy och blev sedan erbjuden anställning. Företagets arbetsspråk är svenska, men man kommer att anlita en tolk för att det ska fungera med de ukrainare som anställs.
Skolan har däremot fungerat mycket bra. Karyna har börjat skolan i Katrineholm, på mottagningsenheten Bryggan och hon har börjat lära känna andra ungdomar. Hon vill inte flytta igen. Men i slutet av juli kommer paret Frisk skjutsa mamma och dotter till Östersund, där Woolpower kommer att hjälpa till att ordna bostad och där Frisks har vänner som kan stötta dem.
– Som vuxen har jag ansvar för att försörja mitt barn. Jag måste flytta dit där jag får jobb, säger Nataliia Shkylenko.
– Jag tycker att det är sorgligt att de ska behöva flytta så långt bort. Men företaget i Östersund satsar oerhört på att det ska fungera med dem de anställer. Det finns alltså företag som satsar på att hjälpa och stötta ukrainarna med jobb och bostad, säger Torgun Frisk.