16-åriga Karina Shkylenko och hennes mamma flydde från Charkiv. Nu bor de hos ett par i Katrineholm och Karina ska börja skolan här. Hon går i nian.
– Jag saknar min stad, parkerna, att promenera där. Jag saknar mina vänner, jag har många vänner kvar, säger Kateryna Kuznetsova, 16 år, från Kiev.
– Jag och min man har ett företag i Tjernihiv, vi levererar byggmaterial. Jag är ekonom, vi har sex anställda. Jag har ingen aning om företaget finns kvar, om vårt lager finns kvar. Min man är kvar, i armén. På vårt kontor bor folk som förlorat sina hem, säger Nataliia Udovychenko.
– Jag saknar utsikten genom fönstret hemma, säger 17-årige Vladyslav Yanchuk från Brovary.
För några veckor sedan levde de normala liv i Ukraina. Rysslands invasion ändrade allt, med bombade städer, flyende som kan räknas i miljoner.
Nu sitter de tillsammans, ett tiotal flyktingar, vid bordet i en lokal som de fått låna av Moderaterna i Katrineholm. Det är kvinnor och barn i olika åldrar, från fyraåriga Dariia till 17-åriga Vladyslav. På bordet står fika och frukt framdukat. Alla bor på olika håll: några hemma hos svenska familjer, några i kommunens nödbostäder.
Nataliiy Shkylenko med 15-åriga dottern Karina är från Charkiv i nordösta Ukraina, en stad som en halv miljon människor flytt från, efter närmast konstanta attacker. I Nataliiys och Karinas hus fanns inget skyddsrum. Att sitta i källaren vore farligt om huset träffades, då skulle källaren rasa in över dem. Nataliiy Shkylenko berättar att hon fortsatte gå till arbetet, som operationssköterska på sjukhuset, så länge det gick. Var hon och dottern hemma när bomberna föll försökte de gömma sig i badkaret, eller intill bärande väggar i lägenheten.
När en väninna utomlands frågade om de kunde hjälpa till att få ut väninnans mamma ur Ukraina bestämde sig Nataliiy: det var dags att fly.
Nataliiy Shkylenko med 15-åriga dottern Karina. Deras hemstad Charkiv är i delar helt förstörd.
– Vi bestämde oss på en halvtimme. Det var den 5 mars. Vi åkte med min väninnas mamma.
Från Charkiv tog de tåget, men de visste inte vart de skulle. Efter 40 timmar på de fullpackade tågen kom de till Warszawa.
– Jag tänkte inte ens på att tåget skulle ha kunnat bombas. Jag ville bara ut ur landet, säger Karina Shkylenko.
Genom olika kontakter fick de hjälp av en kvinna i Sverige, en privatperson, som betalade flygbiljetter från Polen till Stockholm åt Nataliiy och Karina. Oksana Svantesson i Katrineholm fick sedan frågan om mor och dotter kunde komma hit. Nu bor de hos ett vänligt äldre par i Katrineholm, som har plats i sitt hem. De kommunicerar med varandra via Google Translate. I veckan ska Karina registreras hos mottagningsenheten Bryggan och sedan börja skolan; hon gick i nian hemma i Ukraina.
Nataliia Udovychenko flydde med sina barn Daniil, som är tolv år, och fyraåriga Dariia. Nu äter Dariia banan och kex vid bordet och leker sedan i lokalen. När några barn går förbi på trottoaren utanför springer hon till fönstret och tittar på dem.
Nataliia Udovychenko, med tolvårige sonen Daniil och fyraåriga dottern Dariia.
– Vi vaknade av bomberna klockan fem på morgonen, Alla var i skräck. Vi bor i en stad som har en militärbas, nära både vitryska och ryska gränsen. Min man åkte iväg men när han kom tillbaka satte han mig och barnen i bilen och sa "du måste fly med barnen", berättar Nataliia Udovychenko.
I början i Sverige blev barnen rädda så fort något smällde till. Nu sover de bättre, verkar tryggare, säger hon.
– De såg vad som hände i Tjernihiv, de hörde bombningarna och såg stridsvagnarna. Dariia har sett mycket, men hon förstår inte allt.
Nataliiy och Karina Shkylenkos hemstad Charkiv, i nordöstra Ukraina. Stadens gator ligger öde efter omfattande och närmast konstanta attacker, skriver Aftonbladet.
Nataliia själv känner sig trygg.
– Svenskarna är nordbor, jag föreställde mig dem som lite kalla och reserverade. Men de har tagit emot oss med öppna armar, säger hon.
Yaroslava Karpenko är ännu en av mammorna. Hon och sonen Vladyslav Yanchuk hade bekanta i Sverige, sonens flickvän Kateryna Kuznetsova med familj, som flytt redan första dagen efter invasionen. Yaroslava berättar om samma sorts flykt, att snabbt packa bara handbagage, de överfulla tågen. Ljudet av explosioner. I Sverige följer de nyheterna från hemlandet.
Yaroslava Karpenko med sonen Vladyslav Yanchuk och hans flickvän Kateryna Kuznetsova, vars familj också flytt till Sverige.
– Det känns så overkligt. Det kändes som att kriget skulle avslutas på ett par dagar. När vi satt i skyddsrummet tänkte jag att nu kommer Putin fatta att han inte vinner, nu kommer han ta sitt förnuft till fånga.
Nu försöker hon tänka framåt.
– Först ska vi vinna kriget. Det är det viktigaste, att de lämnar vårt land i fred. Men jag önskar att sonen ska kunna fortsätta studera, att han går klart gymnasiet, att han kan fortsätta utbilda sig.