Rasmus Rindom utesluter inte att donera hår fler gånger: "Det är bara hår, det växer ut igen", säger han.
När Rasmus Rindom var 17 år klev han och hans mamma in på frisörsalongen Heaven or hell. Rasmus förklarade att han ville donera sitt långa hår till Cancerfonden. Personen som tog emot dem visste då inte hur man gjorde det och tänkte först säga att de fick gå någon annanstans. Men frisören Maria Brantö, som hörde samtalet, gick då genast dit och bad dem att stanna kvar.
– Jag klev fram och sa "jag vet inte hur, men jag hjälper er". Jag tyckte att det var så stort att en 17-årig kille hade de här tankarna. Han utmärkte sig genom att vara så godhjärtad och det klickade i mig, så jag ville hjälpa till. Rasmus berättade också att hans pappa hade drabbats, minns hon.
Rasmus pappa hade avlidit i cancer 19 dagar efter Rasmus tionde födelsedag. Det gick fort. Familjen fick bara elva månader med honom efter beskedet, och det lämnade Rasmus med en stark känsla av att vilja göra något för att hjälpa till.
– Det var en tuff period. Jag ville hjälpa andra barn eller bidra till att ett syskon får hår. För mig är det bara hår, men för dem kan det vara skillnaden mellan att sitta hemma och kunna gå i skolan och känna sig lite som vanligt, berättar han.
Sagt och gjort, Maria Brantö klippte av hans hår, som senare blev till en peruk åt en person som förlorat håret på grund av strålningsbehandlingar. Men det var på håret att det inte ens blev av. Enligt Rasmus hade de redan varit till en annan frisör på stan som också hade sagt nej.
– Hade Maria sagt att det inte går hade jag klippt mig hemma och då hade det runnit ut i sanden, säger Rasmus.
Efter det har både Maria Brantö och Lena Björnsbråten, som drev Heaven or hell, varit med om ett stort gäng klippningar för att donera hår. De tror att det beror på medierapporteringen och sociala medier.
– Efter Rasmus kom det in många till Heaven or hell som ville donera hår, ett tag hade vi flera i veckan. Det kom folk från alla möjliga håll: Eskilstuna, Dalarna, Stockholm, säger Lena.
Håret flätas innan det klipps av för att vara lättare att hantera.
Redan när Rasmus lämnade salongen den 4 juli 2013 med sin nya frisyr, kom tanken på att det här var något han skulle kunna tänka sig att göra om. Och någon gång under pandemin började han fundera på det igen. Han kollade upp rätt datum och räknade framåt.
– Jag kände att det var nåt speciellt med tio år och tänkte på vilken skillnad det är i livet nu och var man står idag. Det kändes som att då skulle cirkeln vara sluten, säger han.
Men det var bara en person han skulle kunna tänka sig klippa honom – Maria Brantö.
– Det fanns ingen annan. Hade inte hon kunnat skulle jag ha gjort det själv. Så jag skrev till Maria i april och berättade om det här, säger Rasmus.
– Vi hade inte hörts på jättelänge, och jag jobbar inte som frisör längre, jag är miljöstrateg idag. Men jag gör det här för Rasmus, för att han har ett stort hjärta. Det är vår drivkraft att göra skillnad för andra. Cancer drabbar verkligen i ens närhet och det här känns som ett bra sätt att bidra. Vi behöver gör fler solidariska gärningar för varandra, säger Maria.
Frisörerna Lena Björnsbråten och Maria Brantö var med för tio år sedan då Rasmus Rindom donerade håret första gången. Då på Lenas salong Heaven or hell, nu i Lenas nya salong hemma i källaren.
Eftersom Heaven or hell nu är såld valde de att klippa håret i Lena Björnsbråtens nya salong, som hon håller på att inreda hemma i källaren.
När dagens kund dyker upp lyser både Lena och Maria upp i hela ansiktet och får stora kramar av den återigen långhåriga och numera 27-åriga Rasmus. Efter att de pratat gamla minnen sätter sig Rasmus återigen i stolen och Maria tar vant fram kammen.
Hur känns det nu?
– I morse kändes det lite konstigt, men nu är jag lugn. Det är ju Maria som gör det, säger Rasmus och ler mot Maria genom frisörspegeln.
Håret flätas sedan och sätts upp i små tofsar som en efter en klipps bort av Lena och Maria. Rasmus ser nöjt på. Han visar inga tecken på ånger medan hårtestarna en efter en hamnar på det lilla bordet framför honom.
Mellan bilderna är det 10 år på dagen. Den 4 juli 2013 hade en 17-årig Rasmus Rindom precis donerat sitt hår och till höger har de återskapat bilden.
Efter att han fått en ny korthårig frisyr återskapar han och Maria den selfie de tog för tio år sedan. Men han är inte säker på om han kommer att göra samma sak igen om tio år.
– Det är ju lite jobbigt med långt hår när man jobbar som jag gör och står i ett kök, det blir väldigt varmt. Så jag kanske ska vara korthårig ett tag.
Men precis som för tio år sedan lämnas frågan lite öppen. "Om torsdagens klippning var en engångsföreteelse eller ej återstår att se" stod det då i tidningen och Rasmus mantra lever kvar idag:
– Det är bara hår, det växer ut igen.