Dagen efter att Kristina Andersson ramlat var hon blåslagen i en stor del av ansiktet.
Kristina Andersson har tidigare ramlat vid två tillfällen. Men ingen visste varför hon ramlade. Därefter fick hon ett trygghetslarm.
– Vi kände oss mycket tryggare med det, säger hennes dotter Mita Larsson.
I mitten december ramlade Kristina Andersson en tredje gång. På väg till sovalkoven föll hon handlöst på vardagsrumsgolvet.
– Jag var medveten hela tiden. Jag kan varken stå eller gå när det här händer, men jag lyckades kräla mig till sovalkoven och fick tag i larmet, berättar Kristina Andersson.
När nattpatrullen anlände en halvtimme senare satt hon lutad mot en garderobsdörr.
– Jag sa "ni måste hjälpa mig".
Nattpatrullen hjälpte Kristina till sängen. Enligt Kristina konstaterade de att hon brutit näsan, uppmanade henne att ringa vårdcentralen nästa dag om hon hade ont, satte ett plåster på näsan och gav henne en kall handduk. Sedan gick de.
– När de hade gått blev jag så rädd. Jag var så fruktansvärt rädd. Det går inte att beskriva i ord. Jag var rädd för att ramla igen eller ur sängen och jag undrade varför de gick ifrån mig, säger hon och fortsätter:
– De sa att jag brutit näsan. Skulle de inte ha sett till att jag kom till sjukhus? Jag var vaken hela natten. Och livrädd. Du kan aldrig tro.
Först på eftermiddagen, dagen därpå, vågade hon ta sig till telefonen på köksbordet och ringde sin dotter. När Mita fick höra att hennes mamma ramlat slängde hon sig i bilen, hämtade mamma och körde henne till akuten.
– Den första sköterskan vi mötte på sjukhuset frågade "ringde de inte efter ambulans", säger Mita Larsson.
På sjukhuset observerades Kristina Andersson ofta, så att inte en blödning uppstod i nässkiljeväggen, mellan näsborrarna. Enligt 1177 kan ett brutet näsben orsaka blödning som måste åtgärdas samma dag.
– Läkaren sa att det hade kunnat fått katastrofala följder. Han sa att det hade kunnat sluta med att vi inte hade kunnat fira jul ihop med vår mamma, säger Mita Larsson.
– Personalen på akuten var världens raraste människor, berömmer Kristina Andersson.
Den första tiden efter fallet hade hon hemtjänst.
– De var jätterara och frågade om jag behövde hjälp med det ena och det andra.
Kristina Anderssons näsa bröts på ett ställe och krossades på ett annat.
Nu har det gått sex veckor sedan fallet. Kristina Andersson sitter vid sitt köksbord i sin lägenhet i centrum. Hon visar bilder på sitt blåslagna ansikte, pekar på sin näsa och visar.
– Här nertill är näsan krossad och här uppe är den bruten.
Tiden må läka alla sår, men Kristina Andersson har fortfarande svårt att förlika sig med vad som hände.
– Jag kommer inte över det här. När jag är själv här tittar jag aldrig på golvet där jag ramlade. Jag stirrar på tavlorna rakt fram.
"Här nertill är näsan krossad och här uppe är den bruten", berättar Kristina Andersson.
Mita Larsson är både arg och besviken över att ingen hjälpte hennes mamma. "Att de inte körde mig till sjukhuset", säger Kristina Andersson. "Eller ringde sjuksköterskan, eller tog hit en ambulans", säger Mita Larsson.
Hennes dotter är arg och besviken på hur hennes mamma behandlades den där kvällen.
– Det står två stycken och konstaterar att näsan är av och att hon inte kan resa sig, då ringer man väl sin sjuksköterska eller en ambulans, säger hon och fortsätter:
– Och så läste jag om den där stackars farbrorn som satt på toaletten i flera timmar. Det är ju för fan inte klokt det här. Det måste få ett slut. Jag blir tokig på hur de behandlar gamla människor.
Tidningen har varit i kontakt med Markus Nilsson, enhetschef för Nattpatrullen. Han säger att utredning pågår och att han, för att undvika att påverka utredningen, inte kan besvara våra frågor. Däremot svarar han gärna på dem när utredningen är klar.