I trädgården hemma i Katrineholm är det soligt och närmare 30 plusgrader – en stark kontrast till Grönlands karga landskap, med temperaturer på -20 grader. "Kylan var inte alls ett lika stort problem som jag trodde. Jag var bara riktigt kall vid två tillfällen", säger Lisa Sund.
När Lisa Sund slår upp dörren en tidig söndagsmorgon är hon lite andfådd efter en cykeltur. Står det någonsin still i hennes liv?
– Jag har använt fysisk aktivitet som mitt sätt att hantera min cancer, berättar hon.
Hon är nyss hemkommen från en månadslång expedition som tog henne och fem andra kvinnor över Grönlands snöiga vidder på skidor. Trots att Lisa Sund är van skidåkare, och förberett sig väl inför expeditionen, kunde inget förbereda henne på upplevelsen.
– Det var oerhört tufft, men också fantastiskt. Livet blev så enkelt, även om det var hårt fysiskt. Frågade man ”Vad ska vi göra idag?” var svaret: vi ska smälta vatten, packa ned vårt läger, gå på våra skidor, äta mat. Varje dag hade en tydlig uppgift, säger hon.
Som exempel på det tuffa rutinarbete hon utförde, ger hon resans värsta dygn. Det blåste stormvind och gruppen var tvungen att slå läger redan efter femte timmen på skidor. Vinden skulle vända 180 grader under natten och de var tvungna att bygga åtta snömurar runt de fyra tälten innan de kunde slappna av.
– Men då var vi helt snöiga, så vi fick borsta av varandra innan vi gick in i tälten. Det tog 30 minuter per person. Om man gick ut fick man ta på sig alla kläder igen. Skidbyxor, skidjacka, balaklava, ansiktsmask, skidglasögon, mössa, pälshuva...
"Some people come into our lives and quickly go, others stay a while, leave footprints on our heart and we are never the same" är ett citat som Lisa Sund burit med sig stor del av livet, och något hon känner för de hon genomförde expeditionen med. På bilden syns (från vänster) bröstcanceröverlevaren Lisa Sund, guiden Caroline Haug, guiden Lina Wanvik, initiativtagaren och projektledaren tillika bröstcanceröverlevaren Silje Løkeng, mentorn Liv Arnesen och bröstcanceröverlevaren Inequ Maja Holm.
Under hela processen tappade hon aldrig orken – det var bara att streta på, och göra det som situationen krävde.
– Vi hade inte en enda konflikt i gruppen på en hel månad. Det var så tydligt att vi var ett team som skulle göra det här tillsammans.
Lisa Sund tror att det kan bero på att de hade en sak gemensamt – de är alla canceröverlevare, och drog mot samma mål. I oktober lanseras officiellt deras insamling till förmån för bröstcancerfonden. Då släpps även den dokumentärfilm om bröstcanceröverlevaren Silje Løkeng som delvis spelats in under expeditionen – men som än så länge bara sålts in i Norge.
– Filmteamet har varit här hemma hos mig, men jag kan inte säga att jag är superbekväm med att bli filmad, säger Lisa Sund.
Redan i nuläget har insamlingen fått in över 500 000 kronor, bland annat från de som donerat pengar för att få med sitt namn på en av pulkorna med packning. Allt från nära familjemedlemmar till totala främlingar ville stå med på äventyrarnas pulkor – där ett namn överraskade Lisa Sund.
– Jag har dragit en kvinna som min familj kände, som gick bort i cancer för 15 år sedan. Helt plötsligt såg jag att jag haft hennes namn på min pulka.
Gruppen hade förberett sig på mardrömscenariot att möta en isbjörn, vilket de slapp. Istället var det de oförutsedda hindren som sinkade dem mest. Till höger syns Lisa Sund i full mundering.
Trots att äventyrarna var utelämnade till naturens krafter under hela resan möttes de av en riktigt tuff prövning mot resans slut. På grund av oförutsedda sjukdomsfall som sinkat dem längs vägen, var det sista dygnets etapp 58 kilometer lång. Lyckades de bara ta sig fram till expeditionens slutpunkt skulle en helikopter hämta upp dem och ta dem till ett hotell i staden Tasiilaq.
– Vi hade som ambition att gå hela vägen fram, men det blev så dåligt väder. Klockan ett på natten var vi tvungna att slå läger på glaciären, då hade vi gått i 15 timmar men hade åtta kilometer kvar, säger Lisa Sund.
Dagen efter vaknade de till en vacker soluppgång och kunde skida den sista biten – men när de var framme fick de höra att det var för dimmigt för helikoptern att lyfta.
– Vi hade inte tänkt längre än dit, där expeditionen tog slut. Nu skulle vi ju få komma till hotellet och duscha och äta riktig mat, tänkte vi. Det var torsdag, men de sa att helikoptern kunde komma först på tisdag. Skulle vi bo i tält i fem dagar till?
För första gången under expeditionen kände Lisa Sund frustration.
Men känslan blev inte långvarig. Som så många gånger under expeditionen fick hon helt enkelt finna sig i situationen. Redan på lördagen fick de hjälp att ta sig till Tasiilaq med en liten fiskebåt.
Nu när Lisa Sund är på hemmaplan igen, har livet rullat på i hög fart. Därför har hon ännu inte hunnit bearbeta äventyret. Frågan om att hålla föreläsningar om sin upplevelse har redan rullat in. En sak kan hon säga direkt om expeditionen – det är inte för alla.
– Man måste hitta "sitt eget Grönland". Det kan ju handla om att ta sig ut i skogen för att grilla korv, det behöver inte vara så extremt.