En dag i veckan träffas Robert Hatsek och hans vänner för att dricka te tillsammans. Det gjorde de även den här onsdagskvällen i november. Plötsligt ringde telefonen. Men Robert svarade inte. Han kände inte igen numret och var övertygad om att det var en försäljare. Ett par timmar senare gav telefonen åter från sig en envis signal.
Det var från Akademiska sjukhuset i Uppsala. Kvinnan i andra änden av telefonen sa att de hittat en njure som skulle kunna passa Robert. Hon undrade också hur snabbt han skulle kunna ta sig till sjukhuset. En timme senare styrde Robert och hans föräldrar norrut.
Tidningen har vid flera tillfällen berättat om Robert Hatsek, hans många dialyserna och den långa väntan på en ny njure.
– Jag har blodgrupp 0 och är rh-negativ, vad jag har förstått så är det mellan sju och tio procent i hela världen som har det. Det säger sig självt att man måste vänta om man behöver en ny njure.
När Robert kom till Akademiska den där natten i november fick han först genomgå röntgen. Därefter fick han vänta. Robert säger att han hela tiden var väl medveten om att han kunde få åka hem igen.
– Det dröjde fram till klockan 16. Då visste jag fortfarande inte med säkerhet om jag skulle få den njuren eller inte. Men så kom läkaren och sa att "det är din njure och vi ska transplantera dig i natt".
– Jag blev alldeles tyst. För nu var det allvar. Allting förändrades plötsligt. Man vet inte hur det ska bli.Jag har ju vant mig vid livet på dialysen. Människan är så märklig. Man är så anpassningsbar.
Läkaren frågade också om Robert funderat på att spela på Lotto. Under den här veckan hade det nämligen kommit in tre njurar som passade hans blodgrupp.
– Han sa att "vi hoppas att vi valt den bästa njuren för dig".
Trots att Robert hela tiden hoppats kom ändå beskedet oväntat.
– Jag tappade aldrig hoppet om att bli transplanterad men ju längre tiden gick desto mer anpassade jag mig till att gå på ständig dialys.
Transplantationen tog sex timmar. Operationen beskriver Robert som "ganska smärtfri". Han reste sig ur sängen snart nog. Fyra dagar efter operationen tog han hissen ner och gick de sex trapporna upp till avdelningen.
– Jag kunde knappt andas när jag kom upp, det var nog lite för ambitiöst.
Han låg kvar på sjukhuset i 12 dagar. I dag sitter han i "husarrest" hemma på Villagatan. Varje morgon tänder han en brasa, gör en kopp te och läser lite.
– Jag har inte haft semester på flera år. Jag har ju aldrig kunnat strunta i dialysen. Jag har pendlat fram och tillbaka till Nyköping i fyra år och åtta månader.
Han ser fram emot att äta mindre mediciner, hitta sig själv och anpassa sig till sitt nya liv. Han längtar efter långa promenader med vännernas hundar och att påta i den egna trädgården.
Varje dag tänder han en ljuslykta på öppna spisen för att hedra den man som han fått sin njure av.
– Jag kan inte göra så mycket. Men jag kan tända ett ljus när jag vaknar.
Han uppskattar, som han beskriver dem, obetydliga saker i dag. Han kan sätta ord på längtan efter ett glas vatten eller att få luta sig tillbaka i en fåtölj.
– Man lär sig väldigt mycket när man är sjuk. Man lär sig att kämpa. Alla människor kämpar på olika sätt. Alla har sin kamp. Jag fick den här och jag måste göra det bästa av situationen, säger Robert Hatsek.