Västra stambanan invigdes 1862.
Har nämnt det flera gånger tidigare, men det tål att upprepas – utan järnvägen, ingen tätort med namnet Katrineholm.
Det är svårt att sia om hur platsen skulle tett sig utan järnväg. Kanske vore det idyllisk landsbygd, där de fåtal gårdar och torp som ursprungligen fanns rivits, eller omvandlats till idylliska fritidsparadis. Kanske hade skogen växt sig hög, där det i dag ligger skolor, affärer och industrier. Eller hade kanske några av de kor som fortfarande existerar betat på platsen för Stortorget. Det får vi aldrig veta, men att spekulera kan ibland kännas givande och kreativt.
En sak kan man nog ändå vara säker på. Om inte Västra och Södra stambanorna kommit till på 1860-talet hade aldrig sågverksägaren Fredriksson, smeden Grönkvist och grosshandlaren Kullberg förlagt sina verksamheter hit.
De logistiska fördelar järnvägen erbjöd var revolutionerande för industrin i inlandet, där inte heller tillräckliga vattenvägar fanns att tillgå.
Där människor bott har det alltid krävts att vissa samhällsfunktioner finns inom överskådligt avstånd. Bekvämast är då att dessa finns samlade på en plats. Så var det även i våra trakter.
När man färdas riksväg 52 från Katrineholm österut mot Nyköping, kan man efter cirka nio kilometer, om man sneglar åt vänster se en samling hus och en sjö, Stensjön. De på håll mest iögonfallande husen är två gula byggnader med kvadratisk bottenplatta och toppiga tak av så kallad “bläckhornsmodell”. I omedelbar närhet ser man ett antal ekonomibyggnader av varierande storlek. Platsen har fått namn efter sjön, Stensjö gård, belagd sedan 1371.
Så sent som 1850 hade Stensjö en oerhörd betydelse för bygden och fungerade som administrativt centrum för hela Oppunda härad, från Västra Vingåker till Husby Oppunda i nuvarande Nyköpings kommun.
Vid denna tid fanns vid Stensjö gård: gästgiveri med skjutsstation, krog, handelsbod, marknadsplats, tingshus, apotek, sparbank, postkontor och barnmorska.
På den tiden och långt in på 1900-talet, skar landsvägen Örebro-Nyköping tätt förbi husen vid Stensjö. Vägen var efter dåtidens mått livligt trafikerad och gården med sin service var vida känd bland resande och köpmän i hela mellan-Sverige. Man tog in på värdshuset och utnyttjade skjutshållets hästar. Man blandade sig med traktens folk och provianterade i handelsbod och apotek. En gång i månaden var det torgdag, då man bytte kreatur, jordbruksprodukter och allehanda egentillverkade nyttoföremål. Allt under livliga former, ett faktum som nog får tillskrivas den närbelägna krogen.
Så kom då järnvägen, först Västra stambanan 1862 och Södra stambanan fyra år senare. Katrineholms station blev därmed järnvägsknut och befolkning och bebyggelse började växa. Landsvägen genom Stensjö miste sin betydelse som fjärrtrafikled. Stensjö miste också snabbt sin position. Undan för undan flyttade tingshus, bank och apotek in till det expanderande Katrineholm. Kvar in på 1900-talet blev skjutsstation, gästgiveri och handelsbod.
Handelsboden och dess innehavare förtjänar nästan en egen berättelse. Den fanns kvar ända till 1993. Den sista handlaren hette Oskar Ekstrand och han flyttade verksamheten i början av 1950-talet till ett egenbyggt hus intill den nyanlagda landsvägen. Huset finns kvar och ligger alldeles söder om riksväg 52, vid avtagsvägen mot Forssjö.