När tidningen träffade Elisabet för några veckor sedan satt hon iklädd morgonrock och foppatofflor utanför Kullbergska sjukhuset, där hon just nekats vård.
I slutet av augusti träffade tidningen Elisabet, vi kallar henne så, utanför Kullbergska sjukhuset. Klädd bara i morgonrock och foppatofflor satt hon i en trappa och berättade om det posttraumatiska stressyndrom, PTSD, hon drabbats av efter långvarig misshandel. Hon berättade om svårigheten att få hjälp via Region Sörmland, hur hon antingen skickas hem direkt när hon kommit till sjukhuset i ambulans, eller dagen därpå.
Sedan tidningen först skrev om Elisabet har egentligen ingenting hänt. Hon bor kvar i sin husvagn med sin hund. Den PTSD hon lider av ger henne anfall, där hon skakar och kroppen låser sig.
– Jag sa till dem i Nyköping, "snälla, ta hand om henne. Hon klarar sig inte. Rätt vad det är hittar ni ett lik". Men dagen efter fick hon åka hem igen. Så får det inte vara, säger Henry.
Henry är en äldre man och heter egentligen något annat. Elisabet kallar honom sin bonuspappa. Han har tidigare varit aktiv i kommunpolitiken. Han träffade på Elisabet via bekanta, på annan ort.
– Det var min fru som tyckte att vi skulle hjälpa till. Elisabet bodde i husvagn då med. Jag hade aldrig sett någon bo i sådan misär. Jag ville hjälpa henne med de kontakterna jag har. Jag har lovat Gud fader att hjälpa min nästa.
Henry försöker hjälpa med det praktiska. Ta hand om hunden när hon åker till sjukhuset, hjälper till med boende. Han ringer gamla bekanta från politiken, försöker påverka där han kan.
– Vi ordnade en lägenhet åt henne, men hon kunde inte betala hyran, hon var tvungen att flytta igen. Hon har inte pengar till mat ens.
Henry har skjutsat Elisabet till Psykiatriska kliniken på Nyköpings lasarett flera gånger. Han har vädjat om att hon ska få hjälp. Dagen därpå är hon hemma igen.
Från början uppfattade inte Henry Elisabets sjukdom, men med tiden har han varit med om anfallen hon får på grund av PTSD:n.
– När det blåser upp är hon inte kontaktbar. Men jag har aldrig uppfattat henne som aggressiv.
Henry anser, att det Elisabet behöver är vård av någon som kan hennes sjukdom, komplex PTSD, i första hand. I andra hand tror han att hon måste få hjälp att få ordning på ekonomin. Han nämner skuldsanering.
Flera gånger har Henry skjutsat Elisabet till psykiatriska kliniken vid Nyköpings lasarett.
– Ett dygn senare är hon tillbaka igen. Jag sa till doktorn där att "ordna så att hon får en plats". Hon fixar det inte hemma. Har man ingen mat och ingenting går det inte. Jag tror inte någon vill ta tag i problemet. Då måste hon få komma någonstans där hon får vård. En annan gång kom ambulansen och hämtade henne. Jag pratade med ambulanspersonalen och de var jättebra. Sen ringde hon mig senare och sa att sjukvården kastat ut henne igen.
Han blir förbannad, säger han, när han tänker på hur Elisabet behandlas. Som när Kuriren träffade henne utanför Kullbergska.
– Då har man kostat på ambulans och allting. Så kastar de ut henne naken. Hon hade inget skärp till morgonrocken ens, hon fick sitta och hålla ihop den med handen. Men det handlar inte om att kasta skit på vården, det handlar om att hjälpa Elisabet.
Cecilia Casparsson Bengtsson, verksamhetschef på psykiatriska kliniken, har tidigare sagt att det alltid görs en individuell medicinsk bedömning av varje person som söker vård och att hennes medarbetare alltid gör sitt bästa för att omhänderta de personer som söker sig till dem.
Henry uppfattar att Elisabet fallit mellan stolarna. Hon är folkbokförd på en plats, bor på en annan, söker vård på en tredje, på grund av sin skyddade identitet.
– Men det kan inte vara så här. Vintern klarar hon inte, säger han.