"Jag vill inte ta livet av mig – jag vill ju leva"

Det är en solig onsdag i slutet av augusti. Rosorna runt statyn "Mor med nyfödd" utanför Kullbergska sjukhuset blommar som vackrast. 

I en trappa vid sidan om huvudingången till Kullbergska sitter Elisabet. Hon har svart morgonrock och lila foppatofflor. Under rocken är hon helt naken. Hon sitter lite böjd i trappan och håller ihop morgonrocken med ena handen. 

För någon timme sedan kom Elisabet med ambulans till sjukhuset och bad om att få hjälp inom psykiatrin, men hon fick inte stanna. 

– Läkaren sa "då har du långt att gå hem", säger hon. 

För flera år sedan misshandlades Elisabet grovt under lång tid av sin dåvarande sambo. Hon visar upp sin ena hand, där lillfingret är deformerat efter våldet. På benet och foten har hon knölar, efter att han sparkat henne med skor med stålhätta. Öronen är missformade efter slag. I en dom beskrivs hur mannen slog henne med järnrör och med en hammare i huvudet. Han skulle köra över henne. Hon var instängd, blev våldtagen, blev tvångsmatad, berättar hon.  

– Kroppsligt är jag söndertrasad, säger hon. 

Elisabet har levt på flykt under många år. Hon bor tillsammans med sin hund i en husvagn.

Foto: Carina Bergius

Hon självmedicinerar med alkohol och drack några glas vin natten innan tidningen pratade med henne utanför sjukhuset. Hon ger inte något berusat intryck, utan är mestadels lugn. Ibland upprepar hon sig eller blir lite upprörd. Hon svarar tydligt på frågor. Hon har senare fått läsa artikeln i nyktert tillstånd och i en lugnare situation. Hon har då bekräftat de uppgifter hon lämnat tidigare. 

Mannen dömdes i tingsrätten till fängelse för grov kvinnofridskränkning, men fick, berättar Elisabet, henne att dra tillbaka alla anklagelser och överklagade domen. I hovrätten friades han, när inte Elisabets vittnesmål om vad hon utsatts för längre fanns. 

Sedan dess har Elisabet levt gömd och på flykt. Hon sover i en husvagn med sin hund. 

– Han tog allt ifrån mig. Jag var egenföretagare, han tog all min ekonomi. Jag har flyttat 35 gånger. Jag börjar ledsna. 

Efter misshandeln har Elisabet fått komplext posttraumatiskt stressymptom, PTSD. Det är en efterhandsreaktion på något traumatiskt som hänt en människa. Upplevelsen av PTSD är också traumatisk, innehåller eller ger stress och flera symptom. 

Enligt studier vid Uppsala universitet är PTSD inte ovanligt efter våld i nära relationer. Vanliga symptom är mardrömmar, flashbacks, där man återupplever det traumatiska man varit med om och fantasier. Man kan bli aggressiv, panikslagen, ångestfylld. Depressioner och sömnproblem är vanligt. På 1177 finns också information om PTSD-reaktioner på våld. 

Det som hände Elisabet den här onsdagen var att hon fick en flashback till våldet hon utsattes för. 

– Kroppen låser sig helt. Jag kan inte svälja, jag kan inte kissa, jag kan inte gå, när det händer. 

På sjukhuset bad hon om hjälp. 

– Jag låg på golvet, jag vädjade. Jag kommer dit naken i morgonrock och mår så dåligt och de slänger ut mig. Jag tål mycket, men hur kan de bara slänga ut mig?

Det är en förtvivlad kvinna som tidningens reportrar möter i en stentrapp utanför Kullbergska sjukhuset. Hon ifrågasätter gång på gång varför hon inte får någon hjälp.

Foto: Carina Bergius

Liknande saker säger hon har hänt varje gång hon sökt vård när hon drabbats av paniken och ångesten. Flera gånger har ambulansen kört henne till psykakuten i Nyköping. 

– De frågar om jag vill ta livet av mig. Om jag säger att jag vill dö tar de in mig. Men jag vill ju inte dö, jag vill ju leva. Ska jag ljuga och säga att jag vill dö? 

Några gånger har hon blivit inlagd i Nyköping och har stannat på psykakuten över natten. 

– Man ligger helt ensam, inspärrad i ett vitt rum med fyra väggar. Jag som har varit inlåst så många gånger när han misshandlade mig. På morgonen frågar de om man vill ha frukost. Det är allt. 

Men Elisabet har en önskan, en tanke om var hon skulle vilja vara och hur hon skulle kunna må bättre. Hon har kontakt med ett behandlingshem, som specialiserar sig på personer med PTSD. Dit skulle hon också få ta med sig hunden. 

– Jag har pratat med verksamhetschefen där. Chefen säger att de har god erfarenhet av att det blir bättre. De har plats både för mig och hunden, men jag måste ha underskrivna papper härifrån, innan jag får komma dit. 

Elisabet har flera gånger blivit körd av ambulansen till psykakuten i Nyköping. Den här onsdagen kördes hon dock till Katrineholm.

Foto: Carina Bergius

Tidningen har varit i kontakt med behandlingshemmet, som säger att det krävs remiss från region eller kommun, eller båda tillsammans, för att man ska få komma dit. 

En vän till Elisabet, en äldre man, kommer fram till trappan där Elisabet sitter. 

– Det är en ynkedom det här, att hon inte får någon hjälp. 

Cecilia Casparsson Bengtsson är verksamhetschef på psykiatriska kliniken i Nyköping och Katrineholm. När Katrineholms-Kuriren ringer upp henne hänvisar hon till presstjänsten. Vi ställer därför våra frågor på mejl, via presstjänsten.

"Det som beskrivs låter självklart inte som en upplevelse som våra patienter ska vara med om. Jag kan inte kommentera det enskilda fallet men vet att mina medarbetare alltid gör sitt bästa för att omhänderta de personer som söker sig till oss", skriver hon i sitt svar.

Enligt Cecilia Casparsson Bengtsson görs det alltid en individuell medicinsk bedömning av varje person som söker vård, där en läkare är ansvarig för beslutet som tas. 

Hon förklarar vidare att ibland är patienterna väldigt tydliga med vad de vill ha från vården och att det händer att vårdens bedömningar skiljer sig jämfört med önskemålet.

"Det är därför inte ovanligt att patientens önskan inte är densamma som vårdens bedömning", skriver Casparsson Bengtsson.

Enligt henne kan man få hjälp med PTSD genom olika behandlingsformer, som samtalsterapi, psykoterapi eller läkemedelsbehandling.

Hur ska man då göra för att få vård och inte bara bli hemskickad?

"Det sker alltid en individuell medicinsk bedömning. Om det av olika skäl inte går att genomföra en adekvat psykiatrisk bedömning då patienten söker vård, patienten kan exempelvis vara påverkad av narkotika eller alkohol, så kan man bli ombedd att återkomma när man inte är påverkad. Görs bedömningen att det finns risk för suicid omhändertas man såklart även om personen är påverkad".

Måste man vilja dö för att få hjälp?  

"Nej".

På 1177 står det att ni erbjuder god vård med hög tillgänglighet, hur tycker du att det fungerar?

"Det finns alltid perioder då vår belastning blir högre och tillgängligheten påverkas men generellt är tillgängligheten och omvårdnaden god".