– I gymnasiet vände det.
Adam Warhester berättar om mobbningen han utsattes för under skoltiden.
– Det pågick i stort sett hela min skolgång. Från första till fjärde klass var det mer retning, kanske inte mobbning på hög nivå. I högstadiet blev det mer utfrysning, psykisk mobbning, glåpord i korridoren. Jag blev utfryst av elever i hela skolan, inte bara i min klass. Det värsta var tystnaden, att ingen ville prata med mig, inte ens de som gick i min klass, säger han.
I högstadiet eskalerade mobbningen och hittade också nya vägar.
– Mobbningen började gå över till internet. Folk kontaktade mig via MSN som man hade då, och berättade att jag var ful, att ingen ville vara med mig. Jag började berätta för mina föräldrar då. Men jag skolkade jättemycket också. I nian blev det bättre. Jag var ju en av de stora i skolan då och även om jag fortfarande var utfryst sket jag i det, jag tänkte att det inte skulle gå ut över min skolgång.
På gymnasiet upphörde mobbningen helt.
– Jag gick på Ellwynska skolan, som var ganska liten, och väldigt bra för mig. Det var bara omvårdnadsprogrammet där, vi var inte fler än kanske 200 tillsammans med lärarna. Man såg varandra på ett annat sätt än i en större skola. Att verkligen få vänner där, det blev vändningen för mig.
För Adam Warhester blev gymnasietiden en form av bearbetning av det han varit med om. Hans examensarbete ledde till ett föredrag om hans erfarenheter: "Adam 20 – Med rätt att glittra".
Lovers of Valdaro, med Adam Warhester bakom pianot under Mello 2017.
– Självkänslan och självförtroendet man har på scen är något annat än det privata, säger han.
– Bearbetningen för mig har varit att prata om det. Men man får inte glömma, att mobbning förstör inte bara den som blir mobbad, det förstör även mobbaren. Det är två skivor knäckebröd som smulas mot varandra. Mobbaren är också ett offer. Alla tonåringar har en rebell i sig. Vissa går mot sina föräldrar, andra börjar röka eller dricka tidigt, andra mobbar. De kanske inte har klarat revolten mot sina föräldrar och går mot jämnåriga i stället. Vissa som mår dåligt går på andra för att höja sig själva, och där har vi mobbningen.
Adam tycker i och för sig att skolan har ansvar, men att det än mer ligger hos föräldrarna.
– Det är föräldrarnas ansvar att se till att deras barn blir människor, som behandlar andra som de själva vill bli behandlade.
Hans råd till den som är mobbad är att berätta.
– Det måste inte vara föräldrarna, gå till någon du litar på. Börjar man prata om det kan man göra skillnad.