Med bestämda steg på höga klackar klev Adam Johansson ut ur den rosamålade garderoben. För honom var det inte första gången han kom ut som bisexuell, som han själv uttryckte det.
Monologen om hans liv kretsade minst lika mycket kring mobbningen som präglade hans grundskoletid. Könsnormer började byggas upp redan när killarna lekte för sig och slogs om pinnar och jämförde svärd.
Adam Johansson fick höra alla möjliga kvädningsord, ett av dem var "julskinka".
– Kan ni se någon knorr, frågade han och putade med rumpan åt publiken.
"Bög" användes som skällsord och till slut ville inte killarna duscha tillsammans med honom. De vuxna hävdade fortfarande att mobbningen inte var något att bry sig om.
Adam Johansson la skulden mest på sig själv och undrade varför han var så känslig. Nu förstår han att mobbarna inte heller mådde bra.
– Båda är offer för situationen och båda förgörs, sa han.
På gymnasiet vände det och skolan blev en plats för motivation och vänskap.
– Nu ska jag gå ut med högklackat och champagne och vara det glitter som glittrar, avslutade han.
Föreställningen "Adam, 20 – med rätt att glittra" var en del av konferensen på Perrongen om normer, utsatthet och unga hbtq-personer.
Att komma igång och diskutera var inga problem för den berörda publiken.
– Han är jättemodig och fantastisk. Men det som slog mig mest var att först såg jag att han var sminkad. Sedan tänkte jag, har han tagit bort sminket? Jag såg människan i stället, säger Tina Källberg, närvårdskoordinator vid landstinget.
Mest bekymrad är hon över hur vuxna kan säga åt ett utsatt barn att det inte är något att bry sig om.
Gymnasierektorn Göran Svarén funderar på att dra med sina elever till Adam Johanssons föreställning. Han är medveten om att det kan förekomma mobbningssituationer under ytan bland unga.
– De är jävligt duktiga på att gömma det, säger han.