Tidigare behövde Britt-Louise Kvarnström kryckor för att avlasta sitt onda knä. Efter operationen kan Britt-Louise gå utan dem.
Det har nu gått drygt två veckor sedan Britt-Louise Kvarnström opererades på en privat klinik i Farsta utanför Stockholm.
Det var i oktober i fjol som Britt-Louise Kvarnström ramlade i frysrummet på jobbet och fick en spricka i menisken. Läkaren skickade en remiss till magnetröntgen, men där meddelande man att det var minst tre månaders väntetid.
Istället tog Britt-Louise kontakt med en privat klinik i Stockholm, dit hon fick komma på röntgen ett par dagar senare. Röntgenbilderna visade på en spricka i menisken.
Men på ortopeden på Kullbergska sa läkaren, enligt Britt-Louise, att hon var för gammal för operation.
Tidningen träffade henne första gången i början av maj. Strax därefter tog hon kontakt med en privat klinik i Stockholm och bokade tid hos en läkare där. Läkaren gjorde bedömningen att knäet behövde opereras och hjälpte henne vidare till en klinik i Farsta. Där opererades hon ett par veckor senare.
– Knäskålen satt fast, den gick inte att rucka, eftersom jag gått så länge utan att få hjälp. De har tagit bort nästan hela menisken och rensat rent i knäet, berättar hon.
– Jag mår mycket bättre. Nu känns det som att det går framåt och inte bakåt längre.
Vad operationen kostade vet hon inte, eftersom fakturan inte har kommit ännu.
– Jag får ta av sparpengarna, som jag lagt undan. Just nu förlorar jag 7 000 kronor i månaden på att gå hemma.
– Jag hade inget val. Jag är utbildad undersköterska och lastbilschaufför. Antingen fick jag göra operationen privat eller byta jobb och det är inte det enklaste. Jag ville bara börja leva normalt igen.
På kliniken har man lovat att försöka hjälpa Britt-Louise att få operationen betald av Region Sörmland. För enligt vårdgarantin ska behandlingen påbörjas inom 90 dagar.
– De 90 dagarna har passerat för länge sedan. Jag skulle ju få vänta fyra månader bara på röntgen.
Britt-Louise har också skrivit om sitt missnöje till patientnämnden.
Tre gånger om dagen gör hon sitt träningsprogram hemma. Efter sommaren hoppas hon vara tillbaka på jobbet, men hon är fortfarande besviken på att hon inte fick hjälp av den ordinarie vården. Britt-Louise ifrågasätter varför man ska betala skatt när man inte får någon hjälp.
– Det är urdåligt, värdelöst.
Trots det är hon gladare än hon varit på länge.
– Nu ser jag äntligen ljuset i tunneln. Jag ångrar mig inte en sekund.