Är Katrineholm, Vingåker och Flen trygga kommuner?
Den frågan kan, i alla fall delvis, besvaras av att studera siffrorna från Brottsförebyggande rådets (Brå) senaste Nationella Trygghetsundersökning. I den undersökningen finns det mycket matnyttigt.
Först och främst: Hur platser upplevs varierar mellan människor. De erfarenheter de har i bagaget spelar roll. Men skjutningar, sprängningar, narkotikahandel, uppmärksammade mord och våldtäkter i andra delar av landet kan också sätta bilden av otrygghet i den egna bygden, staden eller kommundelen.
Därför bör man vara försiktig i hur man tolkar Brå:s senaste otrygghetssiffror. Särskilt när det går ner på kommunnivå, där det kan växla något från år till år. Därför redovisar Brå siffrorna för två påföljande år, i stället för varje enskilt.
För perioden 2021– 2022 uppgav 34 procent av de svarande katrineholmarna i åldern 16 till 84 år att de känner sig otrygga utomhus i sitt eget bostadsområde under kvällstid. Både Flen (26 procent) och Vingåker låg (24 procent) under rikssnittets 27 procent. När det gäller den allmänna oron för brottsligheten ligger samtliga kommuner strax intill rikssnittet, 46 procent. Men Flen sticker ut med sina 50 procent.
Det här är givetvis siffror som makthavare av olika slag behöver förhålla sig till. Hur kan politiker verka för ökad trygghet? Belysning och kameraövervakning på rätt platser, men också utformningen av gator och torg spelar roll. Den "tunnel" som ska gå genom det planerade "gröna huset" på Stortorget i Katrineholm behöver exempelvis byggas så att människor känner att de även under kvällstid vågar gå igenom.
Samtidigt kan inte människors personliga upplevelser och känslor styra hela det politiska samtalet om kriminalpolitik. Det är skillnad mellan reella risker och sådant som människor enbart känner.
Och det finns en stor diskrepans mellan människors oro för brott och självrapporterad utsatthet för brott. När människor i vår del av Sörmland fick frågan huruvida de uppfattar brottsutvecklingen i Sverige så svarade 80 procent av dem att de tror den förvärrats kraftigt eller något under de senaste tre åren.
Och visst är det så att Sverige nu är inne i en utveckling där det dödliga våldet ökat något över tid. Men främst har det skiftat i karaktär. Det är mindre av fylleslagsmål och knivmord och mer av skjutvapenvåld. Politiker måste ta den förändringen på allvar.
Men det dödliga våldet är inte all brottslighet. Och i Brå:s självrapporteringsstatistik så är det i dag en lägre andel som utsätts för brott mot person. Det vill säga misshandel, personrån och en del annat. För Katrineholms och Flens del har den andelen ökat något sedan 2016. På riksnivå har andelen utsatta minskat från 21,6 procent 2016– 2017 till 19,9 procent 2020– 2021. Och i Vingåker har det sjunkit flera procentenheter. Egendomsbrott mot hushåll har på riksplanet minskat kraftigt och minskningen är ännu större i vår del av Sörmland.
Men den sortens positiva nyheter slår sällan igenom i samhällsdebatten. Det rimmar illa med många människors negativa verklighetsuppfattning, och ännu mindre bland en del politiker. Makthavare, som borde veta bättre, fortsätter att sprida falska eller överdrivna bilder. Kortsiktigt kan man rida på den sortens populism. I det långa loppet blir det tydligt att de tappat markkontakt. Och varför skulle man då lyssna dessa politikers "lösningar"?
Avslutningsvis: Riskerna för brottsutsatthet kan krympas. Hårt arbete för en bättre skola, fungerande arbetsmarknader, undanträngning av knark och andra socialt frätande rusmedel och ett starkt civilsamhälle kan göra mycket för att pressa undan mycket av brottsligheten. Men noll risk för utsatthet finns inte.
Inte heller kan alla otrygghetskänslor helt utraderas. Politiker som lovar sådant kommer oundvikligen göra sina väljare besvikna. Medborgare som förväntar sig att löftena ska infrias måste skärpa sig.