Niklas Otto Olsson: Den ofrivilliga ensamheten – privatsak eller politik?

I mina föräldrars CD-samling hittade jag det. Albumet "Silver" av det skånska rockbandet Wilmer X. Numera vet jag inte om det finns en CD-spelare i familjens hushåll. Men då, när skivan var relativt ny, tryckte jag gärna på "play" och lyssnade på textraderna i låten "Den där ensamma känslan".

Låttexten handlar om hur känslan av ensamhet kan drabba folk – i de flesta sammanhangen. Den kan svepa fram även när du är med många vänner och nära familj. Och visst är det så. Hemma. På jobbet. I matvarubutiken. Mitt i vimlet. Känslan av ensamhet kan tränga sig på när och var som helst. Form och skepnad kan variera. Känslan kan vara tillfällig eller långvarig. Men det är något som många gärna undslipper.

Sedan är där en skillnad mellan den upplevda ensamheten, och den faktiska. 

I Sverige saknar mellan 610 000 och 720 000 personer i åldrarna 16 år och äldre en nära vän. Män, personer utländsk bakgrund eller personer med kortare utbildningsbakgrund har oftare ingen nära vän. Detta meddelade Statistiska centralbyrån (SCB) nyligen. Siffrorna är statistiskt säkerställda och utgår från Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF). Undersökningen sker årligen och belyser Sveriges befolkning inom exempelvis hälsa, ekonomi, fritid.

Den som säger sig sakna en nära vän behöver inte känna sig ensam hela tiden. En individs liv är inte identiskt med någon annans. Dessutom definierar människor "nära vän" på olika vis. Den som är en nära vän för en person kan upplevas som en bekant för en annan. Vi är helt enkelt olika. Men det kan ändå vara en indikator på hur många människor i Sverige som upplever att de har svårt att hitta vänner. 

Den ofrivilliga ensamheten, som den ofta kallas, handlar i stora drag om att man saknar någon att vända sig och anförtro sig till. Det är mycket problematiskt. Inte bara för individen, utan även för samhället. 

Den som lever själv, har ett mycket litet eller noll socialt liv, saknar familj, och helt enkelt har en ensam tillvaro, lider ökad risk för olika typer av ohälsa. En del av det beror på att en eventuell partner, eller ofta besökande vän, är ett extra par ögon som kan upptäcka om ens mående sviktar, eller om beteenden förändras. Dessutom kan de fungera som stöd när man undrar när det är dags att uppsöka läkare. För de allra flesta människor räcker det inte med att läsa råden på 1177.

Sociala kontakter innebär också ofta mer av fysisk aktivitet. Det kan handla om alltifrån fotbollsträning till en kort promenad till bion. De mänskliga behoven av kontakt, socialt sammanhang och känslan av att vara behövd är mycket starka hos de flesta. Ensamhet kan göra så att man känner sig otrygg, övergiven, nedstämd. Brist på socialt liv och långvarig känsla av ensamhet ökar även risken för stress, och i förlängningen även stroke och hjärtinfarkt. 

Ensamheten är därför inte bara en privatsak. Den är också en fråga om politik. Ensamhetens lidande motiverar i sig viss politisk handling. Men det handlar också om att hålla nere utgifter inom välfärden. Sjukdom och förtidig död är samhällsekonomiskt dyrt både i produktivitetsförlust och vårdkostnader.

Så hur hjälper vi människor att bryta ensamheten? Statsrådet Jakob Forssmed (KD) har sedan regeringsbildningen i 2022 gjort en del för att uppmärksamma problemen med ensamhet. Bland annat har numera Socialstyrelsen i uppdrag att fördela statsbidrag till civilsamhälle och trossamfund för att försöka bryta ofrivillig ensamhet genom att skapa mötesplatser. Folkhälsomyndigheten har även fått i uppdrag att ta fram en nationell strategi mot ensamheten.

Vad det innebär i praktiken för alla de människor som sitter ensamma i stugorna är dock oklart. Det är mycket tveksamt huruvida staten ens är den aktör som bäst löser ensamhetsproblemen. Kommunerna är något bättre skickade för det, då de har ansvar för omsorgsfrågorna. Särskilt stor skillnad bör de kunna göra inom äldreomsorgen. Kommunerna är också närmare människor i vardagen, och har ofta nära samarbeten med lokalt förenings- och näringsliv.

Att på olika vis uppmuntra civilsamhället i bildandet av mötesplatser kan kanske hjälpa något. Samtidigt gör föreningslivet på många håll redan mycket för att hjälpa människor ur ensamhet bara genom att hålla i evenemang och aktiviteter. Men det räcker ändå inte hela vägen fram.

Individer måste ha en vilja att bryta ensamheten. De behöver ta det första steget. Det är inte staten, inte kommunen, inte föreningslivet som kommer släpa ensamma människor in i gemenskapen. Dock kan fler göra en insats för att underlätta för socialt liv. Varför inte bjuda med grannen som verkar ensam till föreningsaktiviteten, fotbollsmatchen eller grillfesten? Det är välkomna små insatser som kan dämpa den där ensamma känslan.