Staten varken kan eller ska lösa alla problem

Ledare 1 november 2022 19:20
Detta är en ledare. Katrineholms-Kurirens ledarredaktion är oberoende liberal.

Under tisdagen presenterades de första budgetnyheterna under en presskonferens av två påtagligt nöjda kristdemokrater: socialminister Jakob Forssmed och sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson: Ensamheten ska minska, vårdköerna ska kortas och vårdplatserna i sjukvården ska bli fler för att nämna några av satsningarna. 

De är problem som är allvarliga och växande. Men det är inte statens uppgift att lösa dem i första hand.

 

Det finns grupper av äldre och personer med olika funktionsvariationer som har svårare att bryta ensamheten än andra. För dessa grupper behöver samhället ta ett större ansvar. Men hur mycket hjälp som än erbjuds är det till sist bara den enskilde individen som kan ta de avgörande stegen. Men när Jakob Forssmed pratar om att bryta ensamheten går han över huvud taget inte in på individens ansvar. Det är anmärkningsvärt. 

 

Omsorgen är ett kommunalt ansvar. Det är kommunerna och inte staten som är bäst skickade att sätta in de åtgärder som kan bryta ensamheten. Hur bestämmer de i hög grad själva. 

Det grundlagsskyddade kommunala självstyret innebär att kommunerna och regionerna har rätt att utforma sin verksamhet så att det passar behoven i den egna kommunen och regionen. För att täcka de kostnader som uppstår har de rätt att ta ut kommunalskatt. 

Det kommunala självstyret är förklaringen till att det finns stora skillnader i utbud och kvalitet i skola, vård och omsorg. Det är klart att det kan vara frustrerande för den som hellre ser en mer jämlik välfärd. Det är tydligt att den nytillträdda regeringen hör till denna grupp. Därför har den tydligt deklarerat att den statliga styrningen kommer att öka. 

Det kommunala självstyret begränsar dock statens handlingsutrymme. Men det finns några verktyg som staten kan ta till. Tyvärr väljer regeringen huvudsakligen ett av de sämre: riktade statsbidrag till kommuner och regioner som syftar till att öka den statliga detaljstyrningen. Erfarenheten talar dock sitt tydliga språk: bidragen åtgärdar inte grundproblemen. De riskerar dessutom att ge upphov till undanträngningseffekter.

 

Sverige har haft växande vårdköer sedan 1960-talet. Det är ingen som vill ha dem, ändå fortsätter de att växa. Varför? 

Gunilla Gunnarsson, tidigare särskild utredare för Tillgänglighetsdelegationen, har ett tydligt svar: ingen region har någonsin satt bekämpandet av vårdköerna högst upp på dagordningen. Men i stället för att öka pressen på regionerna att åtgärda köerna införs nu en statlig nationell vårdförmedling. Som komplement skulle en sådan förmedling inte vara fel, men nu används den i stället till att minska pressen på regionerna.

 

Inte heller prioriterar regionerna sitt arbetsgivaransvar. Dålig arbetsmiljö och undermåliga arbetsvillkor bidrar stort till att personalen slutar. 

Bristen på personal spär på vårdplatsbristen. Men i stället för att ställa krav på regionerna att bli bättre arbetsgivare inför regeringen i stället ytterligare ett prestationsbaserat bidrag för att öka vårdplatserna. Det låter handlingskraftigt och leder säkert till en och annan vårdplats – men det kommer inte tvinga regionerna att ta itu med grundproblemen.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa