Ska en militär allians skydda sina små, mer utsatta medlemmar behöver det förberedas att ha tillräcklig styrka tillgänglig – i tillräckligt god tid ifall angreppsfaran skulle öka.
Detta handlade tisdagens riksdagsbeslut om – ett detaljerat samarbetsavtal med USA. Samma slags avtal har Norge, de tre baltiska länderna, och en rad andra Natomedlemmar där det inte finns stora, permanenta Natobaser.
Finland och Sverige har som nya i Nato tecknat likartade avtal. De rör de praktiska arrangemang som behövs för att Natos gemensamma avskräckning med konventionella stridsmedel ska kunna vara tillräcklig. Ryssland ska inte frestas att efter – eller under – Ukrainakriget försöka erövra något av de små länderna i Nordeuropa.
Allra mest utsatta är Estland, Lettland och Litauen, som blev Natomedlemmar före Sverige och Finland. De är så små att de inte har något strategiskt djup. Ett ryskt ockupationsförsök skulle behöva hejdas nästan omedelbart.
Då måste förstärkningar kunna ske i tid, även i andra Natoländer, om orostecknen hopas. Det behövs då inte bara trupp på marken i Baltikum. I länder som Polen, Sverige, Norge och Finland behövs en defensiv eldkraft, med flyg, långskjutande artilleri och luftvärn, för att trovärdigt avskräcka från ryska militära angrepp vid Natos östra gräns.
Detta och mycket annat behöver vara förberett, med lagring i god tid av vapen, fordon, bränsle och annat för förband som ska kunna förstärkas snabbt. Det är främst därför avtalet med USA berör så många militära anläggningar och lagringsmöjligheter.
Sverige är ett av de länder som har en viktig roll för ett förberett effektivt försvar med konventionella vapen när det gäller Finland och Baltikum. En sådan avskräckning minskar risken i hela Europa för att Ryssland sätter igång något som fortsätter med upptrappning mot kärnvapeninsatser.
Estlands och Finlands, liksom Lettlands och Litauens, utsatthet för ryska militära hot skulle vara svårare att motverka ifall de svenska Natomotståndarna hade fått gehör för att avslå eller skjuta upp det ingångna avtalet med USA. Beslutssituationen har haft stora likheter med behandlingen 2016 av det värdlandsavtal som då slöts med Natoländer, för att underlätta mottagande av militärt stöd vid kriser och krigshot.
Bakgrunden var att Ryssland vintern 2014 hade angripit Ukraina militärt, med tvångsannektering av Krim och Moskvaorganiserade ”utbrytarrepubliker” i sydöstra Ukraina. Det visade på en ökad fara. Både Finland och Sverige sökte närmare samverkan med Nato.
De båda värdlandsavtal som slöts kunde ha en viktig funktion om Nato skulle behöva förstärka för att förebygga anfall mot Estland, Lettland och Litauen. Men dessa avtal bekämpades i Sverige av SD och av V.
Miljöpartiet var som regeringsparti tvärtom med om att lägga fram propositionen 2016, något som dock splittrade deras riksdagsgrupp.
Efter att Putinregimen med storkriget mot Ukraina från 2022 ytterligare ökat farorna tog Finland och Sverige skydd i Natomedlemskap. För att detta ska fungera praktiskt i skarpa lägen behövs det av riksdagen nu godkända avtalet.
MP kunde ha hållit fast vid sin insikt 2016, i stället för att dras med på en V-linje. Denna är sådan att inte ens Vänsterpartiets finländska motsvarighet vill vara med om den.