Trafikfrågor upprör och berör. Och debatten om Kvarnenkorsningen i Katrineholm har gått het sedan den blev klar för några år sedan. Än är den inte över.

Korsningen är där Vasavägen och Fredsgatan möts. Kommunen kallar det "shared space" – delat utrymme. Men korsningen är i praktiken ett gångfartsområde där fotgängare, bilister och cyklister måste samsas på ett vis som de inte behöver göra i andra delar av staden. Det är gånghastighet som gäller för bilister och cyklister. Och gångtrafikanter ska släppas fram. 

Ambitionen med korsningen är rätt och riktig: öka fotgängares och cyklisters utrymme och säkerhet i stadstrafiken. Det är en ambition värd att hålla hårt i. Det är miljö- och klimatmässigt klokt. Skräp och utsläpp från bilar gör våra städer mindre gästvänliga. Att andra än de som bränner på med bilen får ta något mer plats i stadtrafiken än tidigare är dessutom demokratiskt betydelsefullt. Det kan handla om småbarnsföräldrar med ungen i barnvagnen på promenad eller den unga cyklisten, som nu lättare kan ta sig fram.

Men det finns givetvis förbättringsområden. Stadsplanering förändras allt eftersom vi samlar på oss kunskap. Samtidigt behövs en extra dos av ödmjukhet: kommunen måste tillåtas testa sig fram och lära sig allt eftersom. 

På förra månadens kommunfullmäktige väckte oppositionsrådet Joha Frondelius (KD) frågan om synskadades säkerhet i korsningen. Detta tog vissa S-ledamöter, däribland ordförande i service- och tekniknämnden Anneli Hedberg (S), som täckning för att oppositionen närmast ville riva upp hela gångfartsområdet. Det är onödigt konfrontativt. Frågan var och är legitim. Har Katrineholms kommun gjort nog för synskadade när byggde om korsningen?

Så kallade riktningsgivare – taktila kartor över gatuområdet som sätts på stolpar av olika slag – skulle politikerna kunna överväga. Det finns även skäl att se över vägunderlaget. De allra flesta passerar korsningen där det är som smalast. Men det är också där som det är kullersten – det är inte toppenbra för dem som använder sig av den vita käppen. 

Samtidigt kan inte politikerna ta höjd för invånare som saknar trafikvett eller har bristfälliga körkunskap.

När tidningens reportrar fick hänga med trafikläraren Batu Arslan på en tur genom korsningen blev bilden tydlig: Många bilister sköter sig inte när de kör igenom korset. De som missat videoklippet finns det fortfarande att se på tidningens webbsida. Det är tämligen upplysande.

Arslan gör klart att det inte nödvändigtvis är något fel på korsningens utformning. Nej, felet ligger hos de många förare som helt enkelt kör för fort eller inte håller sig till högerregeln. Det är detta som orsakar de stora problemen i korsningen. Både köer och rörigheter. "Det är svårt att lära eleverna vad som är rätt när alla andra gör fel och eleverna inte får någon respons från medtrafikanterna" berättar han. 

Politiker och tjänstemän ska givetvis lägga krut och pengar på att planera stadstrafiksnätet på bästa möjliga vis. De ska luta sig mot forskning, ta till sig ny teknik och minnas stadens egna erfarenheter. Men det vilar även ett stort ansvar på bilisterna. Kan de inte sköta sig i trafiken får de i stället stanna hemma, ta bussen, gå eller cykla dit de ska.