Barn och unga är prioriterade i Katrineholm. Det var budskapet från de styrande Socialdemokraterna och Moderaterna i tisdagens debattartikel i Katrineholms-Kuriren.
Det är möjligt att de själva lever med den bilden. Men väldigt lite av det syns i de ekonomiska prioriteringarna.
Johan Söderberg (S) och Fredrik Ahlman (M) har rätt om en sak. Mycket tyder på att den kommande statsbudgeten från januaripartierna innehåller betydande bidrag till kommunerna som förbättrar deras situation. Sveriges krisåterhämtning kan också komma att inledas i slutet av detta och början av nästa år, vilket ökar skatteintäkterna och för de kommunala ekonomierna bort från de värsta scenarierna.
Men sådana positiva faktorer bortom Katrineholmspolitikernas kontroll är en sak. Kritiken mot kommunens politiska majoritet handlar om att den inte väljer skolan framför andra utgifter när bördorna ska fördelas. Det är det som är att prioritera – och inte prioritera.
Besparingsmetoden är den gamla vanliga: osthyveln. Kommunledningen bestämmer hur mycket pengar som behöver skäras bort och fördelar det jämnt över hela den kommunala driften. Modellen som valts är att nämnderna inte kompenseras för löneökningar – med vård- och omsorgsnämnden undantagen – vilket slår hårt mot skolan och förskolan.
I kronor blir det 13,6 miljoner minus för bildningsnämnden. Det kommer ovanpå osthyveln i årets budget på 14,1 miljoner, före coronakrisen.
Söderberg och Ahlman lyfter fram den kompensation på 11,9 miljoner som nämnden får för det ökade antalet förskolebarn och skolelever. Det ligger nära försök till bortblandning av korten. De pengarna är närmast en bokföringsteknisk sak, för att hålla resurserna oförändrade i förhållande till barnantalet. Utan dem hade den skissade besparingen blivit 25,5 miljoner i stället för 13,6.
Sambandet mellan pengapåsens storlek och skolresultat är visserligen inte linjärt. Men de ofrånkomliga, snabba neddragningarna av personal får konsekvenser för arbetsmiljön och kvaliteten i undervisningen.
Katrineholms skolresultat har visserligen förbättrats här och där men många problem kvarstår. Exempelvis har betydligt färre av dem som går ut nian i Katrineholm grundläggande behörighet till gymnasiet, jämfört med riket – 76,7 procent mot 85,3 enligt de preliminära uppgifterna. Det finns även uppenbara problem vid övergången mellan årskurs sex och sju, vilket yttrar sig i anmärkningsvärt dåliga resultat för kommunens sjundeklassare.
Katrineholm har inte råd att ta så lätt på de här resursfrågorna.