Halvhjärtad solidaritet. Det kan man kalla det ett par M-politiker presterat på debattplats i tidningen.
Debattörerna, däribland två riksdagsledamöter för Sörmland, nämner demonstrationerna i Iran och de protester som riktats mot regimens kvinnoförtryckande sedlighetslagar. Politikerna knyter sedan an till att det också i Sverige finns de vars liv, inte sällan under hot om våld, dikteras av föräldrar, syskon eller släkt.
Så är det. Sverige är ingen isolerad avkrok. Det finns människor också här, oavsett hur länge de bott här eller är födda här, med föreställningar som rimmar illa med den sortens jämställdhet vi i Sverige generellt eftersträvar. Ofta är det personer med rötter i andra länder som försöker styra kvinnorna och flickorna med någon missuppfattad "heder" som skäl.
Och M-politikerna i debattartikeln brinner säkert starkt för de kvinnor som får sina liv kringskurna på detta vis. Men engagemanget borde inte stanna vid detta avgränsade område.
I flykting- och integrationspolitiken sviker Moderaterna, och dess allierade, många kvinnor. Tidöpartiernas förslag att helt skrota permanenta uppehållstillstånd för dem som beviljas asyl innebär att motivationen att investera i nödvändig utbildning och språkkunskap skulle minska. Vem vill lägga tid på att lära sig landsspecifik kompetens om man riskerar utvisning vart och vartannat år? Det försvagar dessutom människors ställning på arbetsmarknaden, och deras ekonomiska och sociala situation. Särskilt drabbade blir de kvinnor som redan står långt ifrån jobb.
Detta bör dock nämnas: Moderaterna är inte ensamt om att ha den här sortens tvångstankar i flyktingpolitiken. Många partier har varit med att bit för bit försämra situationen för flyktingar i Sverige och arbetat för att färre ska ta sig hit. Även anhöriginvandringen har kraftigt begränsats. Men Tidöpartierna vill ytterligare försvåra för krigsflyktingars familjer att flytta hit. Det skulle slå mot de kvinnor, och barn, som söker återförenas med resten av familjen i Sverige.
Tidöregeringen med SD-stöd har nu också kraftigt minskat antalet kvotflyktingar Sverige ska ta emot. Det årliga mottagningstalet har i några år varit 5 000 personer. Från och med årsskiftet ligger samma siffra på 900. Också detta slår mot kvinnor.
Det handlar om några av världens mest utsatta människor. De bor i stora, hälsovådliga och våldsamma flyktingläger. UNHCR och Migrationsverket har bedömt att de inte kan återvända till sina forna hemländer, och att deras situation är allvarlig. Inte sällan handlar det om personer med funktionshinder eller som på andra sätt har det väldigt svårt. Det är dessa människor som M, KD, L och SD nu säger nej till.
Förra året fattades det inte riktigt 5 000 positiva beslut om vidarebosättning, det vill säga kvotflyktingar. Men av de 3 700 som togs var det mer än hälften, nästan 1 900, som gällde kvinnor och flickor. Hur det kommer se ut under 2023 återstår att se. För visst är det så att Tidöavtalet anger att kvinnor, barn och utsatta grupper – däribland HBTQ-personer – ska prioriteras. Men när man räknar huvuden så blir resultatet att färre kvinnor, och barn, med skyddsbehov får möjlighet att överföras till en tryggare tillvaro i Sverige. Även om 900 kvotplatser skulle vikas åt bara kvinnor och flickor innebär det betydligt färre skyddsbehövande till Sverige än tidigare år. Och fler som tvingas leva kvar i tuffa läger under extremt svåra omständigheter.
Dessa konsekvenser vill Moderaterna, och övriga inom högern, inte tala högt om. Särskilt inte i nära anslutning till internationella kvinnodagen.