Samspelet mellan gående och cyklister är en allt mer aktuell fråga i svenska städer. Mest i storstäder där trafiken är tät, men även i mindre städer som Katrineholm som befinner sig i förändring.
En av flera aktuella frågor i ämnet, som tas upp på nyhetsplats, är målning av linjer som skiljer de två trafikslagen på delad gång- och cykelbana. När färgen väl har nötts bort på asfalten i Katrineholm passar kommunen på att ta ett omtag i tanken. Är det alltid så meningsfullt att måla en skiljelinje om banan är väldigt smal? Är det inte bättre att i stället skylta om till kombinerade gång och cykelbanor?
Det är rimligt. Ofta målas skiljelinjer närmast automatiskt och pliktskyldigt, utan mycket tanke på hur det kommer att fungera i praktiken. Många gånger har detta signalsystem begränsad nytta. Där det är smalt använder både gående och cyklister gärna hela banan, oavsett vad det är målat på asfalten.
De gör det inte av allmän nonchalans utan för att de vill kunna ta sig fram på ett bekvämt och säkert sätt. Det förekommer förstås även dålig hänsyn men man kommer inte särskilt långt med att i sådana situationer uppfostra folk med de verktyg som står till buds. I stället bör kommunen se till att det blir lätt för folk att göra rätt.
Ett led i det är att göra banan tillräckligt bred både för dem som går och för dem som cyklar, så att inte den ena gruppen tvingas ta den andras utrymme. De mest ambitiösa cykelstäderna överger konceptet med delad eller kombinerad gång- och cykelbana helt och hållet. I stället jobbar de med fysisk separering av gående och cyklister. Miljöpartiet i Katrineholm tycks vara lite inne på det i dagens replik på förra veckans ledare om utformningen av Fredsgatan.
Separering kan göras exempelvis genom att gående hänvisas till den ena sidan av en väg och cyklister till den andra. Man kan separera gångbanan från cykelbanan med en skiljeremsa av gatsten eller gräs, och/eller med nivåskillnad. Det sista har visat sig mest framgångsrikt. Nivåskillnad gör att gående och cyklister håller sig till var sin bana nästan hundraprocentigt.
Detta är nu inte en uppmaning att bygga på det sättet alltid och överallt. Utformningen får naturligtvis anpassas till sådant som trafikflöden, vinterväghållning och tillgänglighet för personer med funktionsnedsättningar.
Men trafikfilosofin bör gå i den här riktningen. Det är så de mest framgångsrika cykelstäderna har gjort. Ta efter dem.