Ska städer bli tryggare får bilisterna flytta på sig. Det är en ofta obekväm sak att lyfta i kommunpolitiken. Men det finns skäl att säga det klart och tydligt. Den högljudda bilistopinionen stryks alltför ofta medhårs, i stället för att talas till som vuxna medborgare.
På ledarplats är det oftare att beslutsfattare får mer ris än ros. Det hör opinionsbildningen till att lyfta ett problem, identifiera nödvändiga åtgärder och driva på ansvariga. Och även om ledarredaktionen emellanåt ger beröm med en eller annan mening eller konstaterar någon positiv utveckling så kan sådant drunkna i kritiken. Därför finns det skäl att nämna den positiva trafikpolitiska utveckling Katrineholm genomgått det senaste decenniet.
Över tid har staden blivit en mer gång- och cykelvänlig stad. I jämförbara städer är trafiksäkerhetsarbetet inte lika långt gånget – även om också fler kommuner gått i samma riktning. Främst är det stadsmiljön som förändrats till det positiva.
Mycket är tack vare byggandet av den östra förbifarten. Det förändrade förutsättningarna till det bättre – lägre hastigheter, mindre avgaser och annat skräp i luften. Fokuset på genomfartsbilisterna kunde släppas – tillgängligheten för gångtrafikanter och cyklister kunde öka. Det är en utveckling som kan locka nya invånare och den är värd att hålla fast i.
Men bra kan bli bättre.
Att köra bil på varje central gata i staden är ingen rättighet. Bilister gäller ofta onödigt mycket över sådant som upplevs som obekvämt, men som egentligen handlar om att hålla nere hastigheterna och tvinga förare till vaksamhet. Men obekvämt får inte bli stökigt eller kärvt. Det gäller farthinder som kan upplevs som "skarpa", och som kanske borde utformas på smartare vis. Samtidigt får signalen inte vara att det bara är att bränna på. Många fler förare behöver bli påminda om vilken skada de kan åsamka människor även i lägre hastigheter.
Det finns fog för en del av kritiken mot den så kallade Kvarnenkorsningen. Den som tittat på korset vid tidpunkter då det körs mycket bilar där, ser att där finns problem. Förare som är obekväma med den öppna ytan, delad med fotgängare och cyklister, kan uppleva korsningen som rörig. Och utformningen av ytan hade kunnat göras bättre, alternativt hade modellen kunnat göra mer nytta någon annanstans i staden.
Men bara för att trafikpolitiken ska göra det lätt för trafikanter att göra rätt, kan man inte ta höjd för att folk ska strunta i regler och lagar. Kruxet där Vasavägen och Fredsgatan möts är att många bilister inte verkar hålla hastigheten. För gånghastighet är det då inte. En del förare tar hellre för sig än att lämna företräde – resultatet är långa köer bland de bilister som måste bromsa hårt.
Problemet är inte nödvändigtvis Kvarnenkorsningen. Trots att kriget i Ukraina fördyrat fordonsbränslena gasar alldeles för många på när de borde sakta ner, cykla eller gå.