I höst behandlar riksdagen Sveriges nationella säkerhetsstrategi, den första på sju år. Sedan dess har det internationella säkerhetsläget försämrats mycket. Krigsrisker har tilltagit, liksom miljö- och klimathot.
Diktaturer samarbetar nu mer organiserat. De kan även utnyttja stärkta auktoritära, oftast högerextrema, rörelser inne i flera demokratier. Om det sistnämnda är det suddigt formulerat i den strategi regeringen sänt till riksdagen – bekvämt nog för SD-delen av dess parlamentariska underlag.
I det annars till stora delar välformulerade och genomtänkta dokumentet har ett par avsnitt påtagliga svagheter. Men så mycket mer tänkvärda är strategins centrala delar om förvärrade säkerhetshot och förändringar av den internationella situationen till det sämre.
Där förtjänar både allvarstyngden och bredden i de åtgärder som krävs en bred politisk uppslutning. De påminner också om behovet av eftertanke och tunga arbetsinsatser på sina håll i näringslivet. Utsattheten är nu större: för hybridkrigföring, påtryckningar och sabotage, samt störningar i handeln genom krig långt från Europa.
Förutom de militära hoten understryker regeringen även faror med miljö- och klimatskador samt ekonomiska kriser. Krig och konflikter mellan länder i inte minst östra Asien kan orsaka väldiga störningar av försörjningen med viktiga komponenter i industrin.
Detta breda grepp rörande säkerhets- och försörjningsfrågor är utmärkt. Samtidigt är det slående hur illa de tydliga skrivningarna om klimathotens allvar går ihop med regeringens politiska högprioritering av sänkta priser på fossila drivmedel.
Redan förslaget till statsbudget, som nu utarbetas, blir ett test på om de som gjort regeringens säkerhetspolitiska bedömningar egentligen har fått något gehör hos regeringens Tidöunderlag i stort. Satsningarna på både militär och civil beredskap, på bättre försörjningstrygghet och minskad sårbarhet, lär bli avsevärt kostsamma, delvis redan nästa budgetår.
Det begränsar utrymmet för en del andra utgifter. Men också för sådana skatteåtgärder som är ekonomisk-politiskt missriktade – men ändå starkt efterfrågade av partitaktiker och av en del intresseorganisationer.
Om Sveriges samarbete inom Nato och inom EU, och med demokratiska länder i andra världsdelar, står det viktiga och angelägna saker i strategin. De får säkerligen stöd av en bred riksdagsmajoritet. En del av texten är dock påtagligt diplomatiskt skriven, inför osäkerheten om USA:s framtida in- och utrikespolitik, senast belyst av dramatiken med attentatet mot Trump. Det finns i USA stora och riskabla åsiktsbrytningar i synen på Nato och stödet till Ukraina.
Till hotbilden mot demokratier som Sverige hör att det i Nato och i EU finns länder, främst Ungern, vars regeringar är femtekolonnare, som samspelar med Moskva och Peking.
Det mest bristfälliga i strategin finns i bitar som berör inre hot i form av organiserad brottslighet. Där förbigås narkotikaanvändarnas stora roll för att upprätthålla en kriminell ekonomi. Folkhälsoskadorna av ruskemikalier tonas ned så att enbart opiatpreparat nämns. Däremot upprepas statsministerns och SD-ledningens rutinslagord mot tidigare invandring och migrationspolitik.
Men i de andra delarna gäller att detta är ett dokument där Tidöskadorna blivit begränsade.