Det mest utbredda problemet på svensk arbetsmarknad är inte att det jobbas för mycket. Det är däremot arbetskraftsbrist i en lång rad yrken, på många håll i näringslivet och i viktiga delar av kommun-, region- och statlig sektor.
För dem som väljer utbildningsväg, och för dem som vill skola om sig för ett nytt yrke är det här naturligtvis intressant. Det finns en rad områden där arbetsmarknadsutsikterna är goda, och där det kommer att finnas välbetalda jobb.
De stora tekniska förändringarna, med mer elektrifiering i trafik och processindustrier, kommer att dra med sig en hel del omställningar på arbetsmarknaden. De kommer också att öppna en rad nya och spännande yrkesmöjligheter, delvis norrut, i delar av landet där det då behövs inflyttning och mer bostadsbyggande.
Det är ofta svårt att få tag på tillräckligt många anställda som har lämplig erfarenhet och en utbildning som behövs. Så är det med en rad jobb som kräver eftergymnasial utbildning, likaväl som i en rad branscher där yrkesutbildningarna genomförs på gymnasienivån. Gemensamt är att det inte är någon utväg att de som är anställda går hem tidigare och är lediga mer.
Däremot behövs det ännu mer intresse för att organisera arbete bättre. Inte minst inom sjukvården kan det få stor betydelse. Där och på flera andra håll kan man dra nytta av att villkoren har förbättrats för att vidareutbilda sig och öka sin kompetens, för att kunna sköta nya och svårare uppgifter i det som nu är bristyrken.
Men ett stickspår är det att tänka sig att över större delen av arbetslivet förkorta arbetstiden. Än mer av luftslott är det att dessutom föreställa sig att det ska ske utan att löneökningarna påverkas av att det arbetas mindre.
Den sortens illusioner var mer utbredda under den olycksaliga inflationsepoken under 70-och 80-talen. Nu hörs de igen – från en del vänsterhåll, ibland i fackligt och ibland i politiskt sammanhang.
I det perspektivet kan man se den misstämning som, enligt måndagens DN, finns i Vårdförbundet efter deras strejk. Den åtföljdes av många stora ord, men kunde inte ge det förespeglade resultatet. Ledningen för detta tjänstemannaförbund gick i konflikt utan att ha med sig de andra organisationerna inom vårdområdet. Man uppträdde som om vårdsektorn kunde bortse från det som gäller för lönebildningen på arbetsmarknaden i stort.
Att det misslyckades var inte förvånande. Inga medlare kommer att medverka till att fackförbund i en sektor får slå undan märket, som sätts av de konkurrensutsatta industrinäringarna.
Detta ger stort utrymme för avvägningar mellan olika slags anställningsförmåner – och mellan olika yrkesgrupper som inom samma avtalsområde skiljer sig åt i fråga om hur krävande och slitsamma arbetsuppgifterna är. Men det ger inget utrymme för att hela sektorer, till exempel betydande delar av den skattefinansierade verksamheten, kan segla iväg på egen hand.
Resultatet blev en något kortare arbetsvecka vid nattlig tjänstgöring. Priset för detta avräknades från de löneökningar som enligt märket föll ut inom Vårdförbundets hela avtalsområde.
Något sådant var det som kunde väntas.