Det finns tre grundläggande problem i den svenska hälso- och sjukvården – kompetensbrist, vårdköer och vårdplatsbrist – som hänger ihop och förstärker varandra. De blir därför värre för varje år som går.
Det enklaste att lösa tycks kanske vårdplatsbristen vara – öka antalet sängar på sjukhusen så är det fixat -- eller?
Tyvärr är det inte så enkelt. En vårdplats är mer än en säng. För att en patient ska kunna tas om hand på ett säkert sätt krävs det även att det finns utbildad personal med rätt kompetens att vårda patienten och det är som bekant brist på personal.
Finns det inte tillräckligt med vårdplatser för de akut sjuka patienterna får man frigöra platser genom att skjuta på den planerade vården, vilket leder till att vårdköerna ökar.
Vårdplatsbristen och vårdköerna bidrar både till försämrad arbetsmiljö och ökad stress, inte minst det som kallas etisk stress, hos personalen. I dag går det ofta inte, hur gärna man än vill, att följa de grundläggande etiska värderingar och normer som ligger till grund för vårdyrkena. Den ständiga klumpen i magen försvinner inte. Det här leder, enligt otaliga vittnesmål från personalen, till att viljan att jobba kvar inom vården minskar.
Ändå händer i praktiken mycket lite för att lösa de tre problemen. Det beror på att de som sitter på makten att vända utvecklingen – regionerna – inte gör tillräckligt.
Ett avgörande skäl till det är deras märkliga motvilja att anpassa vårdplatserna efter de behov som faktiskt finns. För något annat kan man inte kalla det.
Behovet av vårdplatser förändras visserligen över tid. Det har minskat och kommer enligt prognoserna att fortsätta att minska även om långtidsprognoserna är osäkra.
Problemet är att regionerna, med undantag för Region Kalmar län, har valt att minska platserna ännu mer. I övriga 20 regioner finns det därför brist på vårdplatser.
Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag, både räknat på hur många vårdplatser som fanns i regionerna 2022 och tagit fram ett riktvärde på hur många som skulle behövas för att kunna bedriva en patientsäker och tillgänglig vård. I riket som helhet bedömdes behövas 15 procent fler platser.
I Sörmland fanns 454 platser inom slutenvården. Enligt Socialstyrelsen skulle det behövas 535 platser eller 18 procent fler.
Vårdplatsbrist och hög beläggningsgrad på sjukhusen får konsekvenser i form av minskad patientsäkerhet. Riskerna ökar när vårdavdelningar överbeläggs och patienter inte får plats på den avdelning som de borde vårdas på. I stället utlokaliseras de till andra avdelningar där personalen inte alltid har tillräcklig kunskap och kompetens att ta hand om dem. Den som exempelvis är specialiserad på att ta hand om patienter med hjärtproblem är inte lika bra på att ta hand om en patient med ett brutet ben.
Ett annat problem är patienter kan tvingas vänta orimligt länge på akuten i väntan på en ledig vårdplats, något som forskning visat ökar patientsäkerhetsriskerna och dessutom kan kopplas till ökad dödlighet.
Alla vet att vårdplatsbristen inte leder till något gott – ändå består den.
Mellan januari och november förra året uppgick överbeläggningarna på sjukhusen i Sverige i snitt till 6,7 per 100 disponibla vårdplatser. Det är den högsta noteringen sedan mätningarna startade för elva år sedan, enligt beräkningar som tidningen Dagens Samhälle gjort (9/1).
I Region Sörmland är genomsnittet för överbeläggningarna samma som i riket: 6,7 platser. Värt att notera är att överbeläggningarna i regionen ökade förra året. 2022 uppgick de i snitt till 4,9 per 100 disponibla vårdplatser.
Det finns bara en region, Kalmar län, som nästan inte har några överbeläggningar alls. Det är också den enda regionen som inte har vårdplatsbrist.
I övriga regioner ser det desto värre ut. ”Läget är extremt. Vi kan inte fortsätta så här eftersom vi sliter ut vår personal”, säger exempelvis Anna-Lena Danielsson (S), ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden i Region Västerbotten till Dagens Samhälle.
Men nästan alla regioner fortsätter ändå i samma hjulspår och läget riskerar dessutom att bli ännu värre nästa år när flera regioner inför eller utökar sitt hyrstopp av personal. För konsekvensen av ett stopp blir ofta att antalet vårdplatser minskar – åtminstone under en tid.
Pressen på den kvarvarande personalen ökar ytterligare och arbetsmiljön försämras när överbeläggningarna och utlokaliseringarna blir fler. Regionerna hoppas att de ska kunna rekrytera mer fast personal. Men förutsättningarna är inte direkt de bästa.
Risken är att samma onda cirkel fortsätter att snurra. Blir inte vårdplatserna fler förbättras inte arbetsmiljön. Personalen söker sig ifrån dåligt fungerande avdelningar och vårdköerna blir allt längre.
Så varför görs inte mer i regionerna för att öka vårdplatserna?
Emma Wange är politisk redaktör för Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning (oberoende liberal)
