Inte alla åldringar i Katrineholm får plats på kommunens äldreboenden. Även om de är skröpliga och ensamma. Det kunde man läsa om i tidningen häromveckan.

Med högre ålder ökar människors behov av hjälp i vardagen. Då är hemtjänsten en viktig åtgärd för att få en anständig vardag – utan att behöva flytta ifrån sitt hem. Det är många äldre som klarar sig länge i sin egen bostad med stöd av hemtjänsten. Det är en sorts frihet som inte ska förringas.

Sedan har vi den andra sidan av myntet. De, likt kvinnan i tidningens reportage, som har svårt att klara sig på egen hand och vill bo på äldreboende. Kvinnan i fråga har nedsatt syn, känner sig ensam och har svårt att ta sig fram på egen hand. Anhöriga är rädda för att hon ska falla och skada sig. Men när kvinnan ansökt om plats på ett av kommunens särskilda boenden har kommun och förvaltningsrätt sagt stopp: Hemtjänst är nog. Hennes omvårdnadsbehov är inte stora nog.

Kommunens och förvaltningsrättens bedömningar kan diskuteras. Men gränsdragningen för när någon behöver bo på särskilda boenden är inte knivskarpa. 

Den större frågan handlar dock om kommunens förmåga i äldreomsorgen.

Oppositionspolitikerna Marian Loley (KD) och Ewa Callhammar (L) är inne på detta. Men de tar sidospår. De menar att kommunen renoverar flera äldreboenden samtidigt och har dessutom hyrt ut ett boende till Flen. Därför väntar för många på en plats på ett av kommunens äldreboenden. Så kan det vara. Men det är svårt att se hur en paus av enskilda renoveringar skulle lösa problemet. Snarare riskerar det försena snarare än frigöra. Låt renoveringarna genomföras både korrekt och skyndsamt!

Det är även en dålig idé att låta enskildas ensamhetskänslor styra mängden platser på särskilda boenden i kommunen. Ja, att människor känner sig ensamma behöver vägas in med bland annat omsorgsbehov. Så är det redan i dag. Och den som har allt svårare att röra sig eller mår sämre har också en ökad risk för isolering. Ensamhet kan leda till ännu sämre hälsa, både psykiskt och fysiskt. Därför är det en bra idé om man kan och får flytta någonstans där bostaden är anpassad till ens fysiska förutsättningar och där det finns goda möjligheter till socialt liv, bland annat med jämngamla.

Det betyder dock inte att fler måste beviljas plats på just särskilda boenden. Kommunens begränsade resurser kräver en del svåra prioriteringar. Men det borde väcka en diskussion om hur kommuner och privata aktörer kan erbjuda en större palett av boenden för äldre.

Ännu svårare kommer det dock att bli. Fler lever längre, och inte sällan med ökande omsorgsbehov. Det kommer krävas mycket mer personal än vi har i dag. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har till exempel beräknat att personalen i äldreomsorgen i hela Sverige behöver växa med nära en tredjedel på en tioårsperiod. För Katrineholm skulle det handla om sisådär 200 fler anställda inom hemtjänst och på särskilda boenden än i dag. Antagligen ännu fler. Och det i konkurrens många andra branscher som just nu skriker efter personal. Var ska den här personalen komma ifrån? Inte allt kan lösas av personal, även teknik behövs. Men utan invandring stannar äldreomsorgen.

Både på kommun- och riksnivå vet man detta. Men låtsas som ingenting. Nuvarande och tidigare regering, och även politiker i Katrineholm, har länge verkat för att försvåra för invandring hit. Dessa beslutsfattare slår mot både arbetskraft och de som flyr undan krig och förtryck. De behöver svara: Struntar de i om de äldre får en värdig omsorg?