Hetsig debatt slår lätt snett. Politiker som låter känslodrivna ämnen ta överhand riskerar missa väsentligheter. Välavvägda slutsatser i torra utredningar glöms lätt bort i villervallan av brännheta rubriker. 

Välfärdens försörjning på kompetent personal är ett sådant ämne.

I Sveriges kommuner och regioners (SKR) rapport "Välfärdens kompetensförsörjning" som kom i slutet av förra året dras flera viktiga slutsatser. Den viktigaste poängen: Förändrad åldersstruktur och färre födda barn sätter kommunerna och regionerna i en situation med kraftigt ökade personalbehov. I alla fall om välfärdsnivåerna ska förbli samma som idag.

SKR menar på att antalet anställda inom välfärden (däribland äldreomsorgen och sjukvården) måste öka med sisådär 91 000 till 2031. Men då 319 000 kommer att gå i pension inom kommunerna och regionerna (inklusive privata utförare) ökar det totala rekryteringsbehovet till 410 000 personer det närmaste årtiondet. Störst är behoven inom kommunernas äldreomsorg, som kommer att behöva nyanställa 111 000 personer på tio år. Inom sjukvården är det sisådär 86 000.

Personalbehovet kommer givetvis att slå olika beroende på vilken del av landet vi är i. Vissa kommuner och regioner har en större andel äldre än andra. Ser man till den så kallade demografiska försörjningskvoten för äldre från Statistiska Centralbyrån (SCB) ligger Flen, Vingåker och Katrineholm mycket eller lite över rikssnittet. Särskilt i Flen är antalet 65-plussare högt i relation till kommunens övriga vuxna befolkning.

Till bilden hör att de offentliga aktörerna också konkurrerar med näringslivet, som också skriker efter kompetent personal. Dessutom kan dessa företag antagligen erbjuda bättre löner. Det är ingen enkel ekvation som ska lösas.

Teknisk utveckling och organisatoriska förändringar kan påverka hur rätt SKR:s prognoser blir. Samtidigt kan man inte helt ignorera beräkningarna. Politikerna kan inte bara hoppas på det bästa. Därför måste de jobba hårt för att deras kommuner och regioner ska bli verkligt attraktiva arbetsgivare för dem som redan idag har rätt kompetens. Men det handlar också personligt ansvar. De som är utan jobb och är arbetsföra kan därför behöva utbilda sig inom omsorg och sjukvård.

Det är också obegripligt att det finns gott om politiker som skriker stopp och nej, när ny potentiell personal, i form av flyktingar, kommer över svenska gränsen. Ja, insatserna för att få dessa människor i jobb och lära sig svenska kostar på kort sikt en del pengar. Men utan dem kommer svensk välfärd inte att stå pall. Det är bara att hugga i.