Intresseorganisationers rankningar är som de är. Deras syfte är att sätta ljuset på de frågor som organisationerna driver. Det kan, men behöver inte, sammanfalla med det som den breda allmänheten tycker är viktigt.
Så är det med Lärarförbundets årliga rankning, "Bästa skolkommun", som har funnits i snart 20 år. Landets kommuner rankas utifrån (numera) tio kriterier. De är en blandning av utfall, som meritvärde i årskurs nio, insatsfaktorer, som resurser till undervisning, och facklig värdering av kommunen som arbetsgivare, vilket görs av Lärarförbundets lokalavdelningar i enkäter.
Utfallet av en sådan blandad kompott beror på vad sammanställaren är mest angelägen om att lyfta fram. Mycket riktigt dubbelviktar Lärarförbundet kriterierna lärartäthet och andelen utbildade lärare.
Detta och det överlag dominerande fackliga perspektivet visar mer vilka kommuner som det är bäst att arbeta i som lärare, snarare än vilka kommuner som är bäst på att sköta sitt skoluppdrag.
Med det sagt finns det även intressegemenskap mellan lärarna och medborgarna i stort. Exempelvis tjänar alla på en skolmiljö där lärare har låg sjukfrånvaro. Men det gäller för medborgaren att läsa rankningen selektivt, titta på de enskilda måtten snarare än på den lurigt ihopviktade helheten.
Då kan man hitta mycket intressant. Exempelvis att Eskilstunas skolor presterar betydligt bättre än Strängnäs, inräknat friskolorna, vad gäller niornas meritvärde och andelen godkända i alla ämnen, om man tar hänsyn till bakgrundsfaktorer som föräldrarnas inkomst och utbildningsnivå.
För Vingåker är siffrorna ännu en dyster påminnelse om läget. Kommunen är i Sverigebotten sett till elevresultat och har landets näst sjukligaste lärarkår.
Ing-Mari Frössevi (C), ordförande i barn- och utbildningsnämnden, visar i Katrineholms-Kuriren att hon är medveten om problemen. Gott så. Men hennes påpekande att siffrorna inte ger en dagsaktuell bild, eftersom de är ett år gamla, leder vilse.
Ja, Vingåkers skolresultat har på ett år höjt sig från katastrof till bara mycket dåligt. Den längre tidsserien visar dock att Vingåkers prestation är i stort densamma som för fem år sedan och långt under nivån för tio år sedan.
Förändring tar tid. Men den självklarheten får inte sudda ut ansvarsutkrävandet. Vingåker har nu i ett par år jobbat med sina problem, bland annat med hjälp av Skolverket. Till nästa val måste det finnas ett facit att visa upp.