Centralisering blev tidsanda. Då regeringsansvaret skiftade till S och MP hade det större av de två partierna med sig ett halvt uttänkt projekt om att slå ihop landsting tills bara en handfull mycket stora var kvar. 

Den då nybakade ministern Ardalan Shekarabi sattes på uppgiften att samla stöd. Det gick inte alls, fast en del regionpolitiker ville ha större enheter. Bland annat i Mälardalen finns det också en del problem med länsgränserna, så som arbetsmarknaderna vuxit samman.

Men efter ett tag lades det hela åt sidan. I stället städades det, bland annat i Sörmland, upp bland de kommunalförbund och bolag som blivit parallella organisationer på länsnivå.

De förbund som fanns för regionala planeringsfrågor och för kollektivtrafik gick upp i landstinget, som av något skäl skulle kallas region. Det blev då över hela linjen riktiga nämnder med proportionell representation för partierna. Det blev slut med styrelser för viktiga frågor där kommunrepresentanter från nästan bara samma, eller ett par, partier hade ledamöter med rösträtt.

Jättelandstinget skulle för Sörmlands del ha börjat i Kolmården och slutat i Dalafjällen. Avstånden till beslutsmakten skulle ha blivit stora. Den regionala politiken kunde förfalla till dragkampstävlingar mellan städer om var förvaltningar och kliniker skulle placeras.

Förankringen saknades på de flesta håll. Så jättelandstingen försvann, ända tills de nu dykt upp i ny skepnad, som sjukvårdsregioner och plakatfråga för KD:s högervridning. Det är samma sex jätteregioner, med samma centralkontor någonstans och långt till lokalsamhällen och gräsrötter. Men de folkvalda är väck. Ämbetsmannaväldet, i form av statliga vårddirektörer, har satts dit i stället.

Sedan trappade partiledaren Ebba Busch upp det ett stycke till. All folkvald representation på regional nivå ska bort, är nu parollen. Vem bestämmer då? Kanslihuset? Comeback för de mäktiga landshövdingarna? Eller det slags missfoster till kommunalförbund, med en rad partier uteslutna, som Sörmland lyckligen blivit av med?

Inga svar. Bara uppskruvat tonläge hos partiledaren, även här. Alla tusentals förtroendevalda ska bort. I stället något slags ämbetsmän som inte behöver fråga folkvalda om något. En del tror kanske att medicinarna ska slippa kamrerarna.

Men statliga direktörers räknenissar blir inte snällare. Vill de stänga sjukhuset i Katrineholm är allmänna rösträtten bland sörmlänningar inte längre i vägen.

Det är märkligt att se Joha Frondelius (KD), en sansad person från Katrineholms kommunpolitik, försvara denna nyck från partiledningen. KD var ju ändå en gång ett slags folkrörelseparti, som många andra, om än med sin främsta bas i en högerfalang bland frikyrkofolket.

Att vilja upphöja ämbetsmannavälde är ingen riktig folkrörelseanda. Det är inte heller Trumperiet i tonfall och högervridning. Inte på svenskt vis. Det har tagit över ändå. 

Personligen vill Joha Frondelius inte alls samarbeta med SD. Den hedervärda uppfattningen delar han med en del andra regionpolitiker i KD, bland annat i Jönköpings län. Men som i en del andra partier håller ledningen rakt motsatt kurs,