Fast det sura gäller bara två partier, S och M. Orsaken är den skeva sammansättningen av förbundets arbetsutskott, där enbart socialdemokrater och moderater delade på platserna, dessutom med S-övervikt med alla mot en.
Nu pågår ett efterspel till att regionförbundets chefstjänsteman blev övertalig. Hon fick två årslöner och lite till i avgångsvederlag, något som diskuterats en hel del. Det är som framgått på nyhetsplats bara S- och M-ledamöter som lägger ansvar på varandra. De andra partierna i landstinget – alias regionen – var ju utan inflytande. Det berodde på konstruktionen med kommunalförbund mellan kommuner och landsting.
Det finns annat än "fallskärmsfrågan" som är viktigt, till och med viktigare: Regionförbundet var en opraktisk, olämplig inrättning. Det hade sina förklaringar i ett experimenterande för ett par årtionden sedan. Inte bara Sörmland fick en sådan parallell organisation med både landsting och kommunalförbund.
Dessutom blev det liknande kommunalförbund för kollektivtrafiken, senare kallade kollektivtrafikmyndigheter. Det mest rationella, att landstinget skötte trafiken, blev undantag, fast ett mycket stort sådant, i Stockholms län.
Tre parallella politiska organ på länsnivå – landsting, kollektivtrafikförbund och regionförbund – var otympligt och onödigt. Osäkerheten om framtida läns- och landstingsindelning fördröjde den uppstädning och rationalisering som var det enda riktiga. Mälardalen är ett av de områden i Sverige där problemenvuxit påtagligt med flera länsgränser på olika ställen tvärs genom en region där arbetsmarknaden blir allt mer gemensam.
Men möjligheten att få färre och mer rationellt dragna gränser är nu bortspelad tills vidare. Orsaken var regeringens projekt att driva igenom en sammanslagning till några få väldigt stora län. För Sörmlands del skulle det ha börjat i Kolmårdsskogarna och slutat uppe i Dalafjällen. I brist på förankring rasade det hela samman som ett korthus.
Beslutet här i länet blev då det som nu framstår som en "fallskärmsfråga". Båda kommunalförbunden skulle gå upp i landstinget. Där skulle en vanlig politisk nämnd få ansvaret, med proportionell representation som i andra nämnder. Det var ett riktigt beslut, organisatoriskt, ekonomiskt – och demokratiskt. Det sattes punkt för de märkliga styresformerna, där endast socialdemokrater och moderater fick tillträde till beslutsmakten i regionförbundets arbetsutskott, och där de båda delade på 12 av 14 ordinarie platser i kollektivtrafikmyndigheten, med plats bara för en enstaka centerpartist och en lika enstaka miljöpartist.
Sammanslagningen kunde väntas kosta en del vid själva övergången, bland annat för att lösa ut överblivna chefstjänstemän. Det var det värt.Dåliga organisationsformer ska inte bevaras för att slippa fallskärmar.
Att det ändå finns en del rimlig kritik beror på hur ett anställningsavtal skrevs 2016, när regionförbundet fick ny chefstjänsteman efter en pensionering och då den stora länssammanslagningen ännu inte blivit ett hoprasat korthus. I arbetsutskottet (S och M) godtogs på något sätt ett anställningsavtal med en punkt om att vid ”eventuell omorganisation” skulle direktören inte få en viss tids avgångslön, utan i stället erbjudas ”liknande tjänst på chefsnivå med oförändrade villkor”. Detta gick ju inte att uppfylla.
Fackförbundet Ledarna hade en mycket stark position i den förhandling som Viking Jonsson (S) och andra (S och M) nu försöker fördela ansvaret för. Men kritiken mot ordföranden Viking Jonsson (S) träffar inte rätt. Felet var inte uppgörelsen med facket 2018, utan avtalet 2016 som sannolikt gjorde kostnaden både något större och alldeles ofrånkomlig. Det avtalet var han visserligen också med om, men han var inte ensam ansvarig då heller.