Hej C.E.G. ("De gamla värdena har försvunnit i Sverige" publicerad 1 augusti.)

Jag som är född 1958, tänkte beskriva min minnesbild av det Sverige, som du verkar sakna: I byskolan som jag gick i 65–71, kunde magistern ge oss mer eller mindre stryk. Om man berättade detta hemma, så kunde föräldrarna såga att: "man hade nog gjort skäl, för lite stryk". Pappa, å sin sida gav oss barn också stryk hemma. Förbud mot barnaga togs ju inte bort förrän 1979 i Sverige. 

I byskolan fanns det också givetvis mobbing, som INGEN gjorde något åt. Vi barn lärde oss kränkande ramsor med nedsättande ord som n-ordet, "CP", "judar", "finnjävlar" och "juggar".

Papporna gick till arbetsplatser och slet ut sig fysiskt och mammorna gick hemma och slet ut sig fysiskt OCH psykiskt. Vi barn fick lära oss att hålla tyst, och helst vara osynliga iallafall när det var vuxna i närheten. 

Sedan när jag växte upp och började arbeta, kunde man bli utsatt för övergrepp av sina manliga arbetskamrater... Men det var ju bara på skoj! På en industri i Katrineholm, där jag jobbade söps det till höger och vänster. Men ingen såg något, och ingen hörde något. 

Jag bytte sedan bransch, och arbetade på gamla sjukhemmet Lövåsen. Då i början av 80-talet behandlade vi de gamla som bodde där, fruktansvärt illa. Hade det varit idag, hade vi blivit Lex Sarah-anmälda allihopa. 

Jag slutar där, men skulle kunna fortsätta länge. Nej, jag saknar inte den "gamla tiden" Jag blir istället glad över att höra vårt 6-åriga barnbarn tala om allas lika värde och att ingen har rätt att göra en annan människa illa varken fysiskt eller verbalt.