I Sverige finns i dag ett par miljoner människor som föddes på 1940-talet, eller ännu tidigare och som har tydliga minnen av det gamla Sverige, då ingen hade hört talas om mångkultur, bilbränder, eller ”utsatta områden”. Media stod fortfarande upp för sitt uppdrag att granska makten i folkets intresse och ingen hördes uttala floskler som ”allas lika värde”.
De svenskar som växte upp på den tiden hade med modersmjölken fått med sig värden som ”Gör din plikt, kräv din rätt”. I skolboken ”Nu ska vi läsa” lärde de sig meningarna ”Far ror” och ”Mor är rar”. Inför matrasten stod barnen upp och läste ”Gode Gud välsigna maten, amen”, och efteråt ”Tack gode Gud för maten, amen”. Kristendomskunskap var ett självklart ämne och nationsvänliga psalmer sjöngs till orgelns brusande toner.
Det var en skam att ligga samhället till last. Att arbeta och göra rätt för sig var en självklarhet. Om inte vördade, så respekterade man den äldre generationen. Någon tanke på att råna och misshandla en äldre människa fanns inte på kartan. Stal man något så kunde man få höra ”Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål”. Oftast räckte hotet med att hamna på uppfostringsanstalt för att avhålla sig från brottets bana.
I dag har vi ett helt annat Sverige. De gamla värdena är borta och på bara en generation har dagens politiker förvandlat vårt land till oigenkännlighet. Vart tog omtanken om det egna folket vägen? Tidigare generationer svenskar lämnade alltid efter sig ett bättre Sverige. Kan dagens generation säga att de lämnar ett bättre Sverige efter sig åt sina barn och barnbarn?