Sara Pettersson
"Nu vill jag bara att pappa ska hittas, att något ska hittas"
Hennes pappa hette Sven-Ove, men han kallades för Svenne. Han var 64 år när han försvann från trakterna kring Marmorbyn, runt den 15 augusti 2020. Hans mobiltelefon och plånbok hittades några dagar senare, men förutom det finns det inga spår efter honom.
Ibland har jag gråtdagar. För mig har det hjälpt.
Sara, dotter
På bordet framför Sara ligger ett svartvitt foto av hennes pappa. I fönstret står ampelliljan, som hon fick som skott av honom några veckor innan han försvann. Den har växt vidare med långa utlöpare.
Sara, 48, är Svennes äldsta barn. Hon sitter vid köksbordet i lägenheten hemma i Norrköping. Hon håller på att packa ihop hemmet, snart ska hon flytta. Hon beskriver, med lite skämt, men mest allvar, sin pappa Svenne:
– 50 kg och tre centimeter lång, precis som jag. Han var liten. Det har jag ärvt av honom. Pappa var rättvis, han skrek aldrig, han blev aldrig arg. Han hade inte en enda ovän. Var han skyldig någon pengar betalade han så fort han fick pension. Jag har aldrig hört någon säga ett ont ord om honom, förutom hans ex-flickvänner, men det är väl naturligt, säger hon.
Sara Pettersson tittar på bilden av sin pappa.
Hon växte inte upp med sin pappa och tidvis hade de inte mycket kontakt. Han drack, öl nästan varje dag, sprit mer sällan, men tog tidvis droger som hasch och cannabis. Men när hennes yngsta barn föddes för 16 år sedan vände det och efter det bodde han under långa perioder hos henne och barnbarnen. Sara beskriver det som att hon "träffade pappa igen". När hon började jobba på Ölands djurpark som förman hängde han med och fick jobb som djurskötare i parken.
– Han hade ett jättestort intresse för afrikanska djur. Stora boaormar och snokar.
Men efter en tid på Öland var det som att han förlorade fotfästet, beskriver hon.
– Han började dricka mer, skötte inte arbetet, gick ner sig.
Till slut fick han sluta i djurparken och hyrde istället ett rum av några bekanta i Katrineholm. Det var för sju eller åtta år sedan.
Sara Pettersson hoppas att människor minns Svenne om hon berättar om honom, att han inte glöms bort. Om någon hittar något en dag kanske minnet gör sig påmint.
Dagarna innan han försvann 2020 hade han åkt med kompisarna i Katrineholm till trakterna runt Marmorbyn, till ett hus där han sov över ibland och hade sitt eget rum i. Vad som hände i huset vet inte Sara exakt, men hon tänker sig att hennes pappa och kompisarna festade, drack. När Sara fick samtalet om att pappan var försvunnen hade han redan varit borta några dagar.
– Då ringde jag polisen. Men jag kände i hela hjärtat att man inte skulle hitta honom. Han hade alltid telefonen med sig. Han har aldrig "inte svarat" när jag ringt. Jag provade att ringa, jag ringde hans vänner. Jag skrev om det på Facebook och det fick 3 000 delningar. Det blev stort.
Polisen och Missing people hörde av sig. Det blev skallgång, draggning i sjön Låttern, som ligger nära området där Svenne försvann.
Pappas ampellilja trivs i fönstret hemma hos Sara. Hon fick den som litet skott kort innan han försvann.
Sara och en av hennes söner och hans kompis åkte till trakten för att leta själva. De var vid sjön, de letade på gärden och ängar och i vägkanterna. Senare hittades hans mobil och plånbok, bakom micron i rummet där han brukade sova.
Polisen tömde master för att försöka kartlägga Svennes sista dagar. Några dagar innan han försvann var mobilen uppkopplad i Kungsör. Det var vid 23-tiden på lördagskvällen. På onsdagen efter var hans telefon avstängd.
Sara funderar på vad som har hänt. Varför kopplade mobilen upp sig i Kungsör, för att sedan dyka upp bakom micron i huset i Marmorbytrakten? Hände något i Kungsör? Dog Svenne, antingen i Marmorbyn eller i Kungsör? Gömde någon kroppen?
– Åkte de till Kungsör för att skaffa droger? Hände det något där, undrar Sara.
Jag hade så gärna velat visa pappa: "Titta, det går bra för mig nu"! Han hade blivit så glad.
Sara, Svennes dotter
Även om pappan umgicks i missbrukarkretsar, kan hon inte tro att han hamnat i bråk eller slagsmål. Han sökte inte konflikter, somnade när han druckit för mycket, han var ingen som satt och diskuterade i evigheter.
– Han skrek aldrig, var aldrig hotfull.
Men också andra teorier tycker hon känns svåra att koppla ihop med hur pappan var, hur hans hälsa var. Han var inte frisk. Han hade långt gången lungsjukdom; KOL, astma, medfött hjärtfel.
– Han hade dålig fysik. Gick han fem meter blev han andfådd.
Sara tror inte att hennes pappa plötsligt skulle ha gett sig ut på skogspromenad. Bär- och svampplockning var ingenting för honom, varken jakt eller fiske intresserade honom. Han var simkunnig, men inte någon som villigt kastade sig i vattnet ens om det var varmt.
Det kändes i hela hjärtat att man inte skulle hitta honom.
Sara, dotter
Nästa sommar får Svenne dödförklaras. Det kan ske när någon varit försvunnen i fem år.
– Det blir i alla fall början till ett avslut. Den här bristen på avslut sätter sig på psyket. Men något riktigt avslut blir det inte förrän han hittas.
Svennes mamma lever fortfarande; hon är över 90 år. Hon önskar att man inte ska ha någon begravning, om det inte finns något att begrava.
– Men man kan tända ett ljus, det behövs det ingen gravsten för, säger Sara.
Saknaden efter pappa är stor.
– Jag kommer på mig med att tänka på pappa. Ibland känns det som att han är med mig. Jag pratar med honom i tankarna. Jag frågar om råd, vardagliga saker.
För Sara själv har livet, efter flera jobbiga år vänt till det bättre. Hon har fast jobb som hon stortrivs med, hon ska snart flytta ihop med sin särbo och bli sambo, ekonomin börjar komma i ordning efter tuffa tider.
– Jag hade så gärna velat visa pappa: "Titta, det går bra för mig nu"! Han hade blivit så glad. Det är tungt att inte kunna berätta för pappa när barnen lyckas med saker, när de tar körkort till exempel. Om jag lagar någon mat tänker jag "Nu skulle du varit här, farsan".
Han var ingen friluftsmänniska, inte förtjust i att plocka bär och gå i skogen. Sara tror inte att han kommit långt om han gav sig ut i skogen i augusti 2020.
Två av hennes barn, Svennes barnbarn, tror att han lever.
– "Han har träffat en thailändska och sitter i Thailand och har det bra", säger de. Men jag tror det är för att göra alla på lite bättre humör.
Hon har varit öppen om att hennes pappa är försvunnen och berättar för folk som undrar.
– Alla mina vänner känner ju pappa. På jobbet händer det att kunder frågar hur det går, då berättar jag att inget har hänt än.
Hon tänker, att genom att berätta om pappan i tidningen, som nu, hålls han aktuell i det allmänna medvetandet. Någon som går i skogen kanske hittar något och kommer att tänka på Svenne, som försvann.
– Om ingen pratar om honom glöms han bort. De försvunna har ingen egen röst.
Hon är övertygad om att någon gång få veta vad som hänt Svenne, även om de frågorna börjar sjunka undan och bli mindre viktiga.
– En dag kommer jag att få veta vad som hände. Kanske när han dödförklaras? Jag är säker på att någon vet något.
Missing People har sökt efter Svenne under de fyra åren som gått, men utan resultat.