Hemma hos Ulf och Kerstin Karlsson i Högsjö är Gunilla Persson en trogen gäst. Under New York-turen 1996 hittade Ulf en favoritskjorta som är 100 procent amerikansk, röd- och vitrandig med stjärnbaner och flygande örnar. Den håller än.
Det är en sån där gnistrande februaridag som gör sig fint på vykort. Pudersnö och en skarp sol som nästan bländar. Hemma i villan i Högsjö har Ulf Karlsson fullt upp, på pensionärers energiska vis. 47 års skiftgång på Voith fabrics fick räcka, dagarna är fulltecknade ändå.
"Vi slängde in våra påsar och lade oss i fosterställning i bakluckan"
Ulf Karlsson
När Kuriren hälsar på är han i full färd med att förbereda matsäcken till morgondagens fisketur med kompisgänget. Ulf Karlsson tar sig ändå tid att berätta om hur det kom sig att han och hustrun blev Gunilla Perssons bästa kompisar i Högsjö.
Det hela började med Ulfs mamma Anna-Lisa, som var hemsömmerska och fixade allt från kostymer till stolsdynor.
– Hon sydde kläder åt i stort sett halva Högsjö. Gunillas mamma Iris jobbade på gamla Ljungströms. Hon var ofta nere hos morsan och de rökte, drack kaffe och snackade, berättar Ulf Karlsson.
Någon närmare koll på Iris dotter hade han inte.
– Nej, Gunilla är ju två år äldre än mig och drog från Högsjö när hon var 16 år.
En lyckosam slump knöt ihop vänskapsbandet.
– 1996 hittade jag en tävlingskupong på Ica Cityhallen. Det var Wasabröd som arrangerade och jag vann första pris, en weekendresa till New York. När Iris fick veta det sa hon direkt att "Åh, det måste jag berätta för Gunilla. Nu får hon ställa upp", berättar Ulf.
På den tiden bodde Gunilla Persson i en fyrarummare på Manhattan.
Det är sent 90-tal och Gunilla Persson är på middagsbjudning hos Ulf och Kerstin. Till vänster sitter Ulfs mamma Anna-Lisa och bredvid henne Gunillas föräldrar.
Livfullt återger Ulf resan, som blev ett minne för livet. De lämnade ett snöstormigt Sverige och när de kom fram stod limousinchauffören med skylten "Mister Karlsson" och väntade på honom och Kerstin.
– När vi hade checkat in på Femte avenyn dök Gunilla rätt vad det var upp på hotellet. Det var skållhett på vårt rum, så hon ringde receptionen direkt och drog på som fan om att vi hade astma. Vi fick ett nytt rum på studs, berättar Ulf och skrattar gott.
Värre var det när han och Kerstin skulle hälsa på i Gunillas tjusiga penthouse. Där fanns en reception, vars bestämda vakt inte släppte in kreti och pleti hur som helst.
– Han ropade i porttelefonen: "Mrs Gunilla, mister Wolf is here (Herr Varg). "Who", sa hon, "Wolf", sa han. Så fortsatte det, så till slut stövlade jag fram och sa: "Det är ju jag. Ulf från Högsjö" och då blev insläppta.
Fyrarummaren gjorde stort intryck på Högsjöparet.
– Det var tamejtusan heltäckningsmattor överallt, till och med i köket, berättar Ulf.
– Det var jättetrevligt. Jag var ju nyfiken på hennes modellkarriär och ville titta på lite foton, men det fick jag fråga efter. Hon är absolut inte någon skrytsam person, betonar Kerstin Karlsson, som kommit hem från morgonskiftet på Voith.
De blev väl omhändertagna av sin Högsjövärd.
– Gunilla beställde bord på fina restauranger och bjöd oss. Vi kände oss som riktiga kändisar. Hon tog så bra hand om oss och sen dess har vi hållit kontakten, berättar Ulf.
Väl äventyrligt blev det vid ett tillfälle under resan.
– Internet var nytt 1996, men jag hade sökt fram lite och hittat en outlet utanför New York som hette Woodbury common. Den låg ett par timmar utanför New York, så vi gick till busstationen och hoppade på en buss.
Innan den djärva shoppingutflykten hade de kommit överens om att Gunilla och hennes kompis skulle hämta dem.
– De dök upp i en japansk liten halvkombi utan baksäte, så vi slängde in våra påsar och lade oss i fosterställning i bakluckan. Rätt som dök det upp blåljus så in i helvete. Vi blev stoppade av polisen och när de öppnade låg vi två svenskar där.
Ihopvikta i bakluckan på en Honda CRX utan baksäte, liftade Ulf och Kerstin Karlsson med Gunilla Persson och hennes kompis.
Trodde de att ni var kidnappade?
– Nej, de lyste bara på oss med ficklamporna och sen var det inte mer med det, berättar Kerstin och skrattar.
Sedan den där helgen tillsammans i New York 1996 har de hållit kontakten med varandra.
– Förr hämtade jag och skjutsade alltid till och från Arlanda och Gunilla har alltid gjort rätt för sig och pröjsat. De senaste gångerna har hon haft hyrbil, men vi ses alltid när de är hemma i Högsjö och de brukar komma över på middag. Gunilla har alltid varit schysst mot oss, berättar Ulf.
I hembygden får Gunilla Persson vara ifred.
– Det syns ju att hon trivs när hon kommer till Högsjö. Själv är man ju rätt hemmablind, men Gunilla tycker att det är så vackert och fridfullt här. Hon och Erika njuter verkligen av tillvaron när de kommer hit. När Gunilla kommer hit kan hon lufsa runt i nån jädra halvtrasig träningsoverall, säger Ulf och skrattar.
– Hon känner sig som hemma här, konstaterar hustrun Kerstin.
När Gunilla och Erika är hemma i Högsjö blir det återträff. I somras fick Gunilla bekanta sig med Ulf och Kerstins dotter Ida och barnbarnet Emilia.
I augusti sågs de senast, när Gunilla var hemma på filminspelning.
– Då ringde telefonen 02.30 på natten och jag sprang ner då den låg på laddning. Det var en massa siffror så jag trodde det var bluff och struntade i att svara, men när jag var halvvägs upp för trappen ringde det på dörren. Jag kikade ut och då stod Gunilla och Erika där. Gunilla hade åkt från Los Angeles med fel nyckelknippa, så hon kom inte in i lägenheten. "Får vi sova här?, undrade hon och det är klart de fick.
Fast det fanns ett förbehåll;
– Jag sa åt henne att "Bara så du vet ska vi och grannarna åka på Skänningemarken klockan 11.00, så ni måste vara iväg till dess". Men det var inget problem.
Ulf slår hål på bilden som tv-tittarna har av en bitsk dramaqueen.
– Det är klart Gunilla är smart, annars skulle hon aldrig ha lyckats ta sig dit hon är. De är väldigt jordnära båda två.
Hur skiljer sig tv-Gunilla från den du känner?
– Vad ska man säga, hon är ju expert på att få uppmärksamhet som i Hollywoodfruar. Eller när hon ska doppade huvudet i smet på Fångarna på fortet. Hon blir garanterat uppmanad att överreagera och hon är jättebra på att göra en show av det. Det gör ju att folk vill titta på det.
Vad tänkte du när du fick veta att hon skulle vara med i Melodifestivalen?
– Jag har ju aldrig hört henne sjunga, så det vete tusan. Det kan gå åt vilket håll som helst, det som avgör resultatet blir folkets röster.
Det är nog många som vill ha med henne. Jag är ju inblandad i Högsjödagen och det vore ju skitroligt att få dit Gunilla. Hon är ju helt klart ett dragplåster, säger Ulf.
– Jag tror det kommer att gå ganska bra för henne. Annars skulle hon inte ställa upp, konstaterar Kerstin.
De kommer inte att vara på plats i Växjö som det ser ut när texten skrivs.
– Vi kollade med Gunilla, men hon hade bara fått en biljett till deltävlingen. Det tycker jag var schysst ändå att erbjuda oss den, säger Kerstin.
Istället kommer paret Karlsson att sitta bänkade hemma i tv-soffan med hållna tummar.
– Det är självklart att vi ska heja på henne! säger de entusiastiskt.
"Det är självklart att vi ska heja på henne!"
Ulf Karlsson
